Bolaget försattes hösten 2006 i konkurs och styrelseledamöterna i bolaget påfördes senare personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser.
Styrelseledamöterna ansåg att bolagets revisor hade brustit i sin granskning och rapportering genom att inte i revisionsberättelsen eller i samband med bolagsstämman belysa problematiken med en miljonfordran på bolagets moderbolag som egentligen borde ha skrivits ned till noll - en nedskrivning som om den hade genomförts hade medfört faktisk kapitalbrist i bolaget och krav på upprättande av kontrollbalansräkning.
Ville få kompensation
Just det faktum att någon kontrollbalansräkning inte hade upprättats var avgörande för att styrelseledamöterna blev personligt betalningsansvariga när konkursen utbröt och de menade därför att det fanns en adekvat kausalitet – alltså ett direkt orsakssamband – som gjorde att de kunde kräva revisorn på skadestånd motsvarande deras eget personliga betalningsansvar.
Växjö tingsrätt bekräftade styrelseledamöternas uppfattning att revisorn hade brutit mot god revisionssed genom att godta fordringens värde och genom att inte informera styrelsen om den allvarliga situationen i bolaget och verka för att kontrollbalansräkningen verkligen upprättades.
Tingsrätten underströk samtidigt att flertalet styrelseledamöter hade varit införstådda med att det inte hade bedrivits någon verksamhet i moderbolaget och att det därför inte av egen kraft hade kunnat betala sina skulder.
Normskyddet inte till för styrelsen
Tingsrätten ansåg dessutom att det så kallade normskyddet i aktiebolagslagen inte är avsett att skydda egna bolagsorgan som styrelseledamöterna i egenskap av skadelidande tredje person. Revisorn var därför inte skadeståndsskyldig, ansåg tingsrätten och slog fast detta i en så kallad mellandom.
Göta hovrätt gör nu en motsvarande bedömning och fastställer mellandomen.
Hovrätten pekar på att ren förmögenhetsskada i så kallade utomobligatoriska förhållanden i svensk rätt behandlas med restriktivitet och i regel förutsätter stöd i lag. Revisorn kan i och för sig enligt reglerna i aktiebolagslagen bli skadeståndsskyldig både internt mot bolaget och mot tredje man som berörs av revisorns verksamhet - men bara när revisorn har överträtt en regel som syftar till att skydda aktieägare eller annan enligt det så kallade normskyddet.
Tecken på svag likviditet
I ett aktiebolag faller det på styrelsen att svara för bolagets organisation och förvaltning, enligt hovrätten. De ekonomiska frågorna är här av grundläggande betydelse. Även när uppgifter har delegerats är det också styrelsen som är ytterst ansvarig för att bolagets organisation är utformad så att ”bokföring, medelsförvaltning och ekonomiska förhållanden i övrigt” kontrolleras på ett betryggande sätt.
I just det här bolagets situation var det särskilt viktigt med en fungerande kontrollfunktion, anser hovrätten. Det fanns nämligen flera tecken på svag likviditet – till exempel en fullt utnyttjad checkkredit, misskötta skattebetalningar och mindre förmånliga lån.
Enligt hovrätten ska hela styrelsen också – även om man har valt att lägga hela ekonomiansvaret på en enskild ledamot – anses ha vetskap om förhållanden som man skulle ha känt till om man hade efterlevt aktiebolagslagens krav och hållit sig underrättad om bolagets ekonomiska förhållanden.
Styrelsens skyldighet ha kännedom
Styrelseledamöterna var även med i styrelsen för övriga koncernbolag och måste ha varit medvetna om att koncernen befann sig i en mycket utsatt ekonomisk situation - någonting som framgick om bolagens årsredovisningar lästes gemensamt. De måste också ha känt till att de andra koncernbolagen saknade verksamhet och inte kunde betala sina skulder av egen kraft, konstaterar hovrätten.
Styrelseledamöterna har samtidigt haft det uttryckliga ansvaret för att årsredovisningen har varit korrekt och gett en rättvisande bild av bolagets ekonomiska ställning. De kan därför inte anses ha haft samma befogade tillit till årsredovisningen som till exempel en utomstående tredje man skulle ha haft inför ett affärsbeslut.
Normskyddet omfattar därför inte styrelseledamöterna och de kan därför inte kräva revisorn på skadestånd – trots hans bristande granskning och information till styrelsen.
