Ett barn skulle enligt en tingsrättsdom vara stadigvarande bosatt hos sin pappa.
Ny har Högsta förvaltningsdomstolen tagit ställning till vilken betydelse detta har vid bedömningen av var ett barn ska vara folkbokfört.
Målet handlar om ett barn som efter att föräldrarna separerat var folkbokfört hos modern, som bodde kvar i familjens bostad.
Senare beslutade tingsrätten att dottern skulle ha sitt stadigvarande boende hos pappan – att han ska vara boendeförälder.
Rätten beslutade dock om umgänge mellan dottern och modern, som innebar att flickan också fortsättningsvis skulle bo hos sin mamma på halvtid.
Tingsrätten beslutade vidare om umgänge mellan dottern och modern som innebar att dottern liksom tidigare i
Fråga uppkom sedan var flickan skulle vara folkbokförd, och underinstanserna ansåg att dottern skulle fortsätta att vara folkbokförd i ursprungsbostaden, hos modern.
Väger tyngre
Nu har Högsta förvaltningsdomstolen konstaterat att ”barn som har föräldrar som inte bor tillsammans många gånger kommer att ha dubbel bosättning”, det vill säga anses vara bosatta hos båda föräldrarna trots att dessa bor på olika adresser. Barnets folkbokföring ska alltså avgöras utifrån var det med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist.
HFD konstaterar att tingsrättsbeslutet om vilken av föräldrarna som ska vara boendeförälder i det aktuella fallet vägde tyngre än de skäl som talade för att dottern skulle fortsätta att vara folkbokförd i ursprungsbostaden.
Därför beslutades alltså att dottern ska folkbokföras på pappans adress.
