Hovrätten ändrar ett tidigare beslut och slår fast att en tysk distriktsdomstols straffbeslut avseende en svensk man inte ska erkännas och verkställas i Sverige.
Domstolen har i mannens frånvaro dömt ut en gemensam fängelsepåföljd för tidigare domar mot honom, men det framgår inte av utredningen att mannen delgetts information om det pågående förfarandet.
Kriminalvården beslutade i juni i år att i Sverige erkänna och verkställa ett beslut från en tysk domstol. Beslutet rör en svensk man som i Tyskland i fyra olika mål dömts för en rad brott till åtta månaders fängelse respektive olika bötesstraff. Det avgörande som Kriminalvården valde att erkänna och verkställa är dock ett senare fattat beslut där den tyska domstolen omvandlat de tidigare påföljderna till ett fängelsestraff på ett år och fem månader.
Mannen hade gjort gällande att det fanns hinder mot att verkställa beslutet, eftersom det inte framgick att något av villkoren i artikel 9.1 i rådets rambeslut 2008/909/RIF var uppfyllda. Beslutet hade fattats i mannens utevaro och skulle ha skickats till honom med mottagningsbekräftelse. Detta innebar dock enligt mannen inte att kraven i rambeslutet var uppfyllda.
Kriminalvården ansåg dock att förutsättningarna för att erkänna och verkställa beslutet var uppfyllda och att verkställighetshinder saknades. Göteborgs tingsrätt beslutade senare att avslå mannens överklagande dit.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Inget hinder
Domstolen konstaterade att en dom om frihetsberövande påföljder inte får erkännas och verkställas i Sverige om den dömde inte varit personligen närvarande och det dessutom inte har bekräftats från behörig myndighet i den utfärdande staten att kraven i artikel 9.1 varit uppfyllda.
Behörig tysk myndighet har dock i mannens fall ställt ut ett sådant intyg och angett att kraven i artikeln varit uppfyllda både vid handläggningen av brottmålsdomarna mot mannen och vid straffbeslutet. Tingsrätten ansåg därför inte att det förelåg något sådant hinder som anges i 3 kap. 4 § lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom EU.
Mannen överklagade men Hovrätten för Västra Sverige beslutade att inte meddela prövningstillstånd i målet.
HD meddelade PT i hovrätten
Högsta domstolen, HD, ändrade senare underinstansens beslut och meddelade prövningstillstånd i hovrätten.
”I målet uppkommer frågan om tillämpningen av 3 kap. 4 § 7 lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen på ett beslut att omvandla påföljder i tidigare domar till en gemensam påföljd”, konstaterade HD.
Det saknades tillräcklig vägledning kring hur bestämmelsen ska tillämpas i ett sådant fall och var därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövades av högre rätt, slog domstolen fast.
Hovrätten ändrar nu Kriminalvårdens beslut och slår fast att det tyska domstolsbeslutet inte ska erkännas och verkställas i Sverige.
Krävs särskilda omständigheter
En utländsk dom på frihetsberövande påföljd som meddelats av en annan medlemsstat i den tilltalades utevaro får bara under särskilda omständigheter erkännas och verkställas i Sverige. Det krävs här att den utfärdande staten bekräftar att något av de förutsättningar som räknas upp i rambeslutet har iakttagits. Finns det en sådan bekräftelse finns det däremot ingen möjlighet att vägra erkännande och verkställighet.
Beslutet om gemensam påföljd har föregåtts av ett skriftligt förfarande där mannen inte gett in något yttrande. Frågan är om beslutet i och med det omfattas av vägransgrunden i 3 kap. 4 § 7 lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom EU – och om den tyska myndigheten i så fall har bekräftat att något av villkoren i rambeslutets artikel 9.1 är uppfyllt.
Kriminalvården har här gjort gällande att beslutet om gemensam påföljd inte aktualiserat någon prövning av vare sig skuld- eller påföljdsfrågan – och att vägransgrunderna därför inte är tillämpliga.
Ny bedömning i påföljdsfrågan
Enligt hovrätten står det dock klart att beslutet har inneburit en ny bedömning i påföljdsfrågan som slutligt avgjort varaktigheten av det straff som mannen ska avtjäna. Han borde också ha beretts tillfälle att på ett effektivt sätt utöva sitt försvar vid det förfarande som ledde fram till beslutet – och beslutet omfattas därför av den aktuella vägransgrunden.
I beslutet anges det att mannen inte var kallad personligen, men att han ”på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han hade kännedom om den planerade förhandlingen och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han inte var personligen närvarande vid förhandlingen”.
Enligt hovrätten framgår det i och för sig att mannen underrättats om beslutet. Det framgår däremot inte att han hade kännedom om den pågående rättegången innan beslutet meddelades. Den tyska myndigheten har i en komplettering anfört att mannan inom ramen för det skriftliga förfarandet av ansvarig domare informerades per post om att åklagaren hade yrkat på ett gemensamt fängelsestraff på 17 månader. Mannen hade också fått tillfälle att yttra sig, men varken han eller hans advokat – som gått igenom ärendet – hade gjort detta.
Mannen säger sig dock helt ha saknat kännedom om den pågående rättegången och om att han i ärendet företrätts av en advokat.
Ingen uppgift om att han delgetts information
Det finns i ärendet inte heller någon uppgift om att mannen delgetts information om den pågående rättegången, noterar hovrätten. Villkoren i artikel 9.1 syftar till att tillgodose den dömdes rätt till en rättvis rättegång och det går därför inte utan delgivning att otvetydigt slå fast att mannen haft kännedom om den pågående rättegången. Att mannen postledes fått information om den pågående rättegången medför enligt hovrätten inte tillräckliga garantier för att kunna konstatera att hans rätt till försvar iakttagits under förfarande. Enligt hovrätten finns det därför hinder mot att erkänna och verkställa beslutet.
Om den dömdes personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt motiverar det kan en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ändå erkännas och verkställas i Sverige. Man får enligt motivuttalanden här se till om det är fråga om en ung lagöverträdare, fall av sjukdom, när en person är dömd till ett långt fängelsestraff eller den dömde är i stort behov av vård som bäst kan erbjudas i Sverige – men även till den dömdes inställning. Det är här i det närmaste uteslutet att tillämpa undantagsmöjligheten mot den dömdes vilja.
Mannen har som sagt motsatt sig att beslutet erkänns och verkställs i Sverige. Enligt hovrätten finns det inte heller särskilda skäl att bortse från hindret och ändå erkänna och verkställa straffbeslutet i Sverige. (Blendow Lexnova)
