Kvinnan begärde att hennes före detta svärdotter skulle betala drygt 28 000 kronor till henne – pengar som dels gällde ett lån på 10 000 kronor, dels utlägg för en familjeresa till Egypten.
Den föle detta svärdottern, å sin sida, hävdade att utläggen för resan hade utgjorts av gåvor och att hon aldrig hade mottagit något lån från sin före detta svärmor.
Svärmoderns bevisbörda
När det gällde utläggen ansåg Sundsvalls tingsrätt att svärmodern bar bevisbördan för att det inte var fråga om gåvor – någonting som hon enligt tingsrätten inte hade lyckats göra.
När det gällde lånet på 10 000 kronor uppgav svärmodern att hon hade haft ett skuldebrev på sin dator men att detta förlorats i samband med att datorn hade gått sönder. I avsaknad av skriftlig bevisning ansåg dock tingsrätten att svärmodern inte hade bevisat att det fanns en fordran mot den före detta svärdottern.
Tingsrätten gick därför helt på den före detta svärdotterns linje.
Domen överklagades till Hovrätten för Nedre Norrland som instämmer i tingsrättens bedömning när det gäller lånet.
Annat syfte med huvudregeln
När det gäller utläggen för resan konstaterar hovrätten att huvudregeln enligt Högsta domstolens praxis visserligen är att den som påstår att något utgör en gåva ska styrka detta. Hovrätten konstaterar dock att det i detta fall inte rör sig om stora belopp och att parterna har varit närstående.
Hovrätten pekar på att huvudregeln främst ska skydda tredje man vid ”oöverlagda förmögenhetsöverföringar” och att det i denna situation finns skäl att frångå huvudregeln.
Det är därför svärmodern som ska bevisa att hon lånat ut beloppen till svärdottern. Hovrätten anser, precis som tingsrätten, att svärmodern inte har bevisat att utläggen utgjorde lån och fastställer därför tingsrättens domslut.
