Det svenska biståndet har fått hård kritik de senaste åren för bland annat bristande kompetens och ett kraftigt minskat intresse för förvaltningsbistånd både hos UD och inom Sida.
Kritikerna har också pekat på att det idag saknas en organisatorisk bas inom Sida – eller inom UD som enbart jobbar med förvaltningsbistånd och att biståndet är splittrat och att det saknas tydliga mål för vad man ska åstadkomma.
Gott givarskap
Riksrevisionen granskar nu ”om svenskt förvaltningsbistånd präglas av effektivitet och ett gott givarskap”. Detta innefattar bland annat att insatserna ska präglas av ett ”lokalt ägarskap” – det vill säga man ska stödja ländernas egen förmåga till långsiktigt hållbar utveckling på plats.
Myndigheterna ska också ”samordna sina projekt för att undvika överlappningar” med andra givare i mottagarlandet.
Granskningen kommer också att undersöka om myndigheterna bidrar med unik kompetens och hur de arbetar med prissättning och kostnader.
Bättre levnadsvillkor
Den aktuella granskningen gäller förvaltningsbiståndet som genomförs av statliga myndigheter och finansierats av Sida. Granskningen fokuserar särskilt på tre mottagarländer: Georgien, Kenya och Serbien.
Det svenska biståndet kostar cirka 40 miljarder kronor per år och ska ”skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck, samt bidra till en rättvis och hållbar global utveckling”.
Utveckla kompetens
Statliga myndigheter är en del i arbetet genom att utveckla kapacitet och kompetens i partnerländernas statsförvaltning.
Samtidigt ska statliga myndigheter enligt riksdagens beslut bara tillföra kompetens ”som den privata marknaden inte kan tillhandahålla”.
