Riksåklagaren motsätter sig att Högsta domstolen ska pröva om det föreligger synnerliga skäl att hålla en man fortsatt häktad – trots att det förflutit mer än nio månader sedan det första häktningsbeslutet.
Enligt RÅ är frågan om ”synnerliga skäl” redan utagerad eftersom underinstanserna gett åklagaren rätt att överskrida maxtidsgränsen.
En man i Västra Sverige misstänks för en lång rad sexualbrott mot barn och har suttit häktad sedan den 17 september förra året. För knappt två veckor beslutade tingsrätten att mannen skulle kvarbli i häktet, med fortsatta möjligheter för åklagaren att meddela restriktioner i form av förbud mot samsittning, besök och kommunicera med utomstående via brev eller elektronisk kommunikation.
I beslutet framgick också att åtal i målet ska väckas senast den 11 oktober i år.
Mannen har, utan avbrott, alltså suttit frihetsberövad nära tre månader längre än den nyinförda maxtidsgränsen för häktning på nio månader. Enligt tingsrätten utgör dock det höga straffvärdet för gärningarna, det faktum att det tillkommit nya bevis, svårigheten i att utreda de aktuella brotten samt det faktum att åklagaren är i slutskedet av utredningen synnerliga skäl för att överskrida tidsgränsen ytterligare en gång.
Påstår att synnerliga skäl inte föreligger
Mannen överklagade häktningsbeslutet till hovrätten, som avslog hans yrkande om att häktningsbeslutet skulle hävas.
Han vände sig då till Högsta domstolen där han nu yrkar att frågan ska prövas.
Enligt mannen är bör varken utredningens omfattning eller tillkommande brottslighet längre beaktas i häktningsfrågan då åklagarna får anses klara med förundersökningen. Straffvärdet kan enligt mannen inte ensamt utgöra grund för ”synnerliga skäl” för häktning.
Mannen pekar också på behovet av att Högsta domstolen prövar och ger vägledning i frågan eftersom lagstiftningen är ny. Prejudikatfrågan är enligt överklagandet om straffvärdet ensamt kan utgöra en grund för att anse att sådana skäl föreligger samt ”om utredningssvårigheter och/ eller tillkommande misstankar under förundersökningen kan åberopas som grund härför vid en tidpunkt då
utredningen kan anses vara klar”.
Bortre gränsen proportionalitetsfråga
Efter att Högsta domstolen tagit emot överklagandet förelade man Riksåklagaren att yttra sig i frågan, ett yttrande som nu inkommit till HD.
Riksåklagaren motsätter sig att frågan prövas i HD eftersom det, enligt henne, ”inte finns något behov av vägledning från Högsta domstolen i den fråga överklagandet väcker”.
RÅ pekar på att tingsrätten i juli, när nio månader passerat sedan mannen häktades, gavs rätten att överskrida maxtidsgränsen och att det efter detta inte finns ”några uttryckliga bedömningar av häktningstiden”. Den bortre gränsen bestäms nu istället, enligt RÅ, av propornalitetsprincipen.
Mot bakgrund av allvaret i de brott mannen misstänks för samt med beaktande av tiden han suttit frihetsberövad och den utredningstid som återstår innan åtal väcks anser RÅ att betydelsen av att han kan lagföras väger tyngre än ”de intrång eller men i övrigt som ett fortsatt frihetsberövande innebär fiir honom
eller något annat motstående intresse”. Häktningen ska därför anses stå i rimlig proportion till ”vad som står att vinna med åtgärden”.
RÅ: Prövningstillstånd behövs inte
När det gäller ett frågan om prövningstillstånd i målet konstaterar RÅ sammanfattningsvis att det visserligen rör sig om ny lagstiftning, men att varken förarbeten eller författningstextens utformning ”talar for att det är
oklart hur prövningen i dessa fall ska gå till”. Dessutom anses underinstansernas prövning ”varit mer omfattande, till den häktades fördel, än vad som
följer av gällande rätt genom att de har prövat om synnerliga skäl fortfarande
finns”.
Därför anser RÅ att Högsta domstolen inte behöver pröva frågan.
