DEBATT – av Johan Linder, advokat och konkursförvaltare, partner vid Advokatfirman Schjødt och tidigare ordförande för Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet (REKON) i Stockholm.
I slutet av 2019 presenterade Justitiedepartementet en promemoria (Ds 2019:31) i vilken lämnades förslag på omfattande ändringar i konkurslagen. Bakgrunden till förslagen var en allmän önskan att renodla domstolarnas verksamhet, men i samband med detta hade man tagit tillfället i akt att göra en allmän översyn och genomgång av konkursförfarandet i stort. Promemorian innehåller ett stort antal ändringsförslag, vissa mycket genomgripande och andra på detaljnivå.
Från praktikerhåll var det mycket efterlängtat att lagstiftaren äntligen tycktes ta ett samlat grepp för att få till stånd en modernisering och effektivisering av konkursförfarandet. Förslag till sådana förändringar har framförts inom ramen för flera utredningar alltsedan tidigt 1990-tal, men i stort sett ingenting har genomförts. Nu såg det dock alltså äntligen ut att vara dags, och även förslagen som sådana togs i allt väsentligt emot positivt från praktikerhåll. Ett undantag var dock de delar av förslaget som innebar att Tillsynsmyndigheten skulle få kraftigt utökade beslutsbefogenheter, som blev föremål för kritik från flera håll (se t ex min debattartikel i Dagens Juridik den 23 april 2020).
Vad har då hänt med de olika förslagen? I början av detta år började det ryktas om att skarpa förslag var på väg, men när de presenterades i en lagrådsremiss i mitten av februari visade det sig att det i huvudsak ”bara” handlade om utökade möjligheter till digitalt ingivande och digital kommunikation inom ramen för konkursförfarandet samt om en förändrad ordning för gäldenärens bekräftelse av konkursbouppteckningens uppgifter. Eftersom den sistnämnda ändringen innebär att det obligatoriska edgångssammanträdet försvinner krävdes vidare ett antal följdändringar rörande olika frister som varit kopplade till detta sammanträde. En del andra mindre ändringar genomfördes också. Ändringarna har trätt i kraft den 1 juli i år.
Gott så, kan man tycka, men vi praktiker hade hoppats att också andra delar av promemorians förslag skulle bli verklighet. Det gäller framför allt förslagen att reformera den omständliga och stelbenta ordning som idag gäller för bevakningsförfarandet. I denna del innebar promemorians förslag att förfarandet nästan helt och hållet skulle tas över av förvaltaren. Domstolen skulle bli involverad först om en bevakningstvist inte skulle gå att lösa på frivillig väg. Vidare lämnades förslag till förenklingar och rationaliseringar av förfarandet såsom att borgenärer som fått förskottsbetalning inte skulle behöva bevaka och att den som anmärkt mot en bevakning själv skulle förfoga över anmärkningen och inte vara beroende av övriga berördas uttryckliga eller tysta samtycke, som fallet är idag. Om man menar allvar med ambitionen att effektivisera konkurs-förfarandet framstår dessa förändringar som högprioriterade och de borde kunna bli föremål för en separat reform, utan att samtidigt genomföra de mer grundläggande förändringar av domstolarnas handläggning av konkursärendena som föreslås i promemorian.
Ett annat förslag i promemorian som borde genomföras i närtid, dock mer av rättssäkerhetsskäl än effektivitetsskäl, är att avskaffa den märkliga ordningen att en anställd som vill klaga på ett beslut om lönegaranti måste väcka talan mot staten. I promemorian föreslås i stället en ordning med traditionellt överklagande där förvaltaren, som ju trots allt fattat det överklagade beslutet, företräder staten.
Många av landets konkursdomare är både erfarna, intresserade och kompetenta. Samtidigt går det inte att komma ifrån att konkursrelaterade mål är ganska sällsynta på vissa domstolar och att kompetensen därför kan bli svår att upprätthålla. Promemorians förslag om att skapa specialiserade konkursdomstolar framstår därför också som i högsta grad intressant, men ska rimligen samordnas med de förslag om att koncentrera handläggningen av företagsrekonstruktioner till färre tingsrätter som lämnades av Rekonstruktionsutredningen (SOU 2021:12) tidigare i år.
Efterlängtade reformer på konkursområdet har länge fått stå tillbaka för andra reformer som möjligen varit politiskt mer gångbara. När det nu finns genomtänkta förslag till en modernisering av konkursförfarandet är det angeläget att de inte än en gång blir liggande i en skrivbordslåda. Min uppmaning till lagstiftaren är därför; fortsätt reformarbetet!
