Mannen greps och anhölls i Stockholm den 7 januari 2012 på grund av misstanke om grov stöld på sin arbetsplats – en brottsmisstanke som senare ändrades till förskingring.
Anhållandet upphävdes den 10 januari 2012 men förundersökningen pågick fram till slutet av december 2015 då den lades ner eftersom det inte gick att förvänta sig en fällande dom vid åtal.
Mannen vände sig till Justitiekanslern och begärde skadestånd av staten med knappt 460 000 kronor för bland annat åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid, ersättning för kränkning, sveda och värk och inkomstförluster.
Har inte berott på den misstänkte
JK konstaterar nu att både polis och åklagare vidtog flera utredningsåtgärder under perioden januari till oktober 2012 – bland annat i form av förhör med mannen, vittnen och sakkunniga.
Därefter har utredningen varit ”påfallande ineffektiv”. Utöver det faktum att polisen skickade över vissa utredningshandlingar till åklagaren i oktober 2013 skedde ingenting i ärendet förrän i november 2015 då avslutande förhör hölls.
Enligt Åklagarmyndigheten själv har sju olika åklagare varit förundersökningsledare.
JK anser att den utdragna handläggningstiden inte till någon del verkar ha berott på mannens eget agerande och att staten har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening.
Vid en samlad bedömning där JK väger in praxis från Högsta domstolen får 25 000 kronor anses skäligt. JK beslutar därför att Polismyndigheten ska betala 15 000 och Åklagarmyndigheten 10 000 av skadeståndet.
De båda myndigheterna ska också ersätta mannen för hans ombudskostnder med 8 720 kronor.
Ingen förklaring från polisen
JK slår fast att det ”inte är acceptabelt” att en förundersökning bedrivs på ett så ”inaktivt sätt” och att dröjsmålet främst beror på att polisen har varit ”påfallande ineffektiv” i sin handläggning av ärendet.
Polisen har inte lämnat någon förklaring till varför de direktiv som man de facto har fått inte har följts och förtjänar därför kritik.
När det gäller Åklagarmyndigheten, som hade det övergripande ansvaret för förundersökningen, borde dem ansvariga åklagaren ha informerat kammarchefen som i sin tur borde ha vidtagit lämpliga åtgärder.
FU-ledare och kammarchef kritiseras
Kammarchefen har även, konstaterar JK, ett eget ansvar för att skaffa sig kunskap om bland annat äldre ärenden och behovet att vidta åtgärder på enskilda rotlar.
Myndigheten har inte gjort tillräckligt för att undvika fördröjningar vid byte av förundersökningsledare och kan därför inte heller undgå kritik.
JK ser dock positivt på att Åklagarkammaren avser att införa ytterligare arbetsrutiner för att hantera förundersökningar som drar ut på tiden och situationer när man tvingas byta förundersökningsledare.
