En oenig hovrätt bedömer skyddande av brottsling som ett artbrott och dömer ut fängelse för man som tog bort en övervakningskamera från den plats där en kvinna mördade en man med tio knivhugg.
Kvinnan döms till livstids fängelse.
En 48-årig kvinna åtalades för mord för att den 31 december 2020 ha berövat en man livet i hans bostad i Ramsele genom att tio gånger hugga eller sticka honom i bröstet och magen med en kniv.
Uppsåtsfrågan än en gång
Knappast någon fråga inom straffrättens allmänna del har diskuterats lika mycket som den som gäller vad uppsåt närmare bestämt är. I flera rättsfall har uppsåtet varit centralt, men en prövning av om uppsåt har förelegat har gjorts av HD också i många mål där prejudikatfrågan har varit en annan. En iakttagelse är att tingsrätter och hovrätter inte alltid tillämpar läran om uppsåt på ett sätt som stämmer med HD:s praxis och den uttolkning av uppsåtsbegreppet som har gjorts i doktrinen. Martin Borgeke belyser här den senaste utvecklingen.
Två män dömdes för skyddande av brottsling
Tingsrätten fann det tillförlitligen styrkt att kvinnan gjort sig skyldig till det åklagaren lagt henne till last. Genom att hugga en person tio gånger i vänstra bröstet med en kniv var det klarlagt att hon haft uppsåt att beröva mannen livet. Några omständigheter som gör brottet mindre grovt hade inte förelegat. 48-åringen skulle därför dömas till livstids fängelse för mord.
Två män dömdes för skyddande av brottsling. En av dem, en 53-årig man som överklagade tingsrättsdomen, hade vidgått att han plockat ner övervakningskameran som satt på ladugården och överlämnat den till kvinnan. Kvinnan gjorde sig sedan av med kamerans minneskort. Han förnekar dock att han i det ögonblicket hade insikt om att 48-åringen hade utfört ett mord.
Det trodde inte tingsrätten på utan dömde honom för skyddande av brottsling, grovt brott. Brottets art gör, enligt tingsrätten, att annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Enligt tingsrättens bedömning uppgår straffvärdet för mannens brott till minimistraffet, det vill säga sex månader, vilket domstolen dömde ut.
Klar samhällsfara
Hovrätten för Nedre Norrland gör samma bedömning såväl när det gäller mordet som skyddande av brottsling. När det gäller det sistnämnda brottet säger hovrätten följande: När det gäller skyddande av brottsling saknas uttalanden i förarbeten och praxis från Högsta domstolen innebärande att brottet ska anses utgöra ett artbrott. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2015 sid. 1008 prövat frågan om falsk tillvitelse ska anses utgöra ett artbrott men ansett att det inte funnits tillräckliga skäl att särbehandla falsk tillvitelse som ett sådant brott.
Även om falsk tillvitelse många gånger ger tydligt uttryck för bristande respekt för rättsväsendet och menligt påverkar rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet rör det sig dock, enligt HD, i regel inte om uppenbart lagtrots av samma slag som vid mened. Risken för att den felaktiga uppgiften ska få allvarliga konsekvenser är typiskt sett lägre varför det sammantaget bedöms att det inte finns tillräckliga skäl att särbehandla falsk tillvitelse som ett artbrott.
Hovrätten anser emellertid att skyddande av brottsling har avsevärt större likheter med mened än vad falsk tillvitelse har. Vidare utgör skyddande av brottsling ett lagtrots liknande som vid mened. Brottstypen innefattar enligt hovrätten en klar samhällsfara som inte annars beaktas vid påföljdsbestämningen. ”De mycket liknande bakomliggande syftena som finns vid en jämförelse mellan mened och skyddande av brottsling medför därför enligt hovrätten att de allmänpreventiva effekter som ett artbrott ämnar att tillgodose bör göras gällande på samma sätt beträffande dessa två brott. Hovrätten anser därför att även skyddande av brottsling bör särbehandlas som ett artbrott”.
Hovrättsråd håller inte med majoriteten
Hovrätten anser därmed sammantaget att mannen gjort sig skyldig till ett sådant brott vars art utgör skäl för att påföljden ska bestämmas till fängelse. I nu aktuellt fall är det vidare fråga om ett grovt brott och gärningen har bestått i att möjliggöra förstörande av viktigt bevis beträffande misstankar om mord. Det är därmed fråga om ett så högt artvärde att påföljden ska bestämmas till fängelse. Hovrätten fastställer därmed tingsrättens dom i fråga om påföljd.
Ett hovrättsråd är dock skiljaktigt. De pekar på att varken lagstiftaren eller Högsta domstolen fram till idag har uttalat att brottet skyddande av brottsling ska vara ett artbrott. Det finns inte något underlag som talar för att brottet är mer svårupptäckt än andra brott och det saknas belägg för att brottet skyddande av brottsling har blivit mer utbrett eller att brottstypen tagit mer elakartade former. Enligt min uppfattning finns det därmed inte tillräckligt underlag för att i hovrätt vidta åtgärder för en normbildning som innebär att skyddande av brottsling ska bedömas som ett brott av sådan art att brottet som utgångspunkt ska leda till fängelse.
Därför anser hovrättsrådet att mannen i stället ska dömas till villkorlig dom. (Blendow Lexnova)
