Kammarrätten nekar betaltjänstbolaget Zettle momsavdrag för marknadsföring.
Skatteverket beslutade den 9 juli 2019 att neka Zettle, tidigare iZettle, momsgrupp avdrag för ingående mervärdesskatt med 4 082 363 kronor av de totalt 6 516 004 kronor som gruppen yrkat avdrag för i en begäran om omprövning.
Momsgruppen yrkade i förvaltningsrätten att den skulle medges yrkat avdrag samt att den skulle beviljas ersättning för kostnader i målet.
Utgifter i form av moms vid marknadsföring
Momsgruppen uppgav att den har utgifter, inkluderandes mervärdesskatt, för marknadsföring. Skatteverket har tidigare år inte medgivit avdrag för den ingående mervärdesskatten eftersom kostnaderna har ansetts hänförliga till momsgruppens skattebefriade verksamhet. Momsgruppen hävdade att den numera får mervärdesskattepliktiga marknadsföringsbidrag från fem kortföretag, för vilken den utgående mervärdesskatten emellertid inte redovisas i Sverige, eftersom kortföretagen är utländska och Sverige inte omsättningsland.
Momsgruppen ansåg att de marknadsföringskostnader som kan hänföras till marknader inom EU, till skillnad mot tidigare, nu på ett tydligt sätt kan kopplas till intjänande av såväl skattepliktiga som undantagna intäkter och att dessa kostnader därmed är sådana gemensamma kostnader för vilka avdrag för den ingående mervärdesskatten ska bestämmas efter skälig grund, i enlighet med den fördelningsgrund som momsgruppen har beräknat och som Skatteverket i övrigt har godtagit.
Avtalet
Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterade att en förutsättning för den ersättning som anges i det aktuella avtalet är att momsgruppen under avtalsperioden redovisar ett minsta antal handlare som har anslutit sig till momsgruppens betaltjänst och accepterat minst en transaktion med kortföretagets kort.
Även i tillgängliga avtal med övriga kortföretag är ersättningen som momsgruppen erhåller från dessa på olika sätt knuten till antalet handlare, befintliga eller nya, som accepterar kortföretagens kort vid nyttjandet av den betaltjänst som momsgruppen tillhandahåller. Förvaltningsrätten ansåg följaktligen att det är detta som motiverar och föranleder den ersättning som momsgruppen benämner marknadsföringsbidrag.
Det förhållandet att momsgruppens marknadsföring kan bidra till att fler ansluter sig till betaltjänsten, vilket således kan påverka ersättningen från kortföretagen, innebär enligt förvaltningsrätten inte att utgifterna för marknadsföringen är direkt hänförliga till något annat än den från mervärdesskatt undantagna verksamheten, precis på samma sätt som innan avtalen med kortföretagen ingicks.
Saknas tydlig koppling
Förvaltningsrätten instämde i Skatteverkets bedömning att det däremot saknas en tydlig koppling mellan utgifterna för marknadsföring och de mervärdesskattepliktiga ersättningar som momsgruppen kallar marknadsföringsbidrag. Den indirekta effekt som marknadsföringen kan ha för den ytterligare inkomstkälla som momsgruppen erhållit genom ersättningen från kortföretagen medför enligt förvaltningsrätten inte att marknadsföringsutgifterna trots den direkta kopplingen till den undantagna verksamheten, i stället skulle utgöra allmänna omkostnader i en blandad verksamhet.
Förvaltningsrätten fann att Skatteverket därmed har haft fog för att neka momsgruppen avdrag for ingående mervärdesskatt baserat på aktuella marknadsföringsutgifter. Överklagandet skulle således avslås.
Marknadsföringsbidragen
I likhet med förvaltningsrätten anser Kammarrätten i Stockholm att det inte har kommit fram annat än att utgifterna för marknadsföring har ett direkt och omedelbart samband med den från mervärdesskatt undantagna verksamheten, det vill säga att tillhandahålla betaltjänster.
Kammarrätten ifrågasätter inte att marknadsföringen i förlängningen kan ha bidragit till momsgruppens möjlighet att uppfylla villkoren för att motta marknadsföringsbidragen genom att fler handlare anslutit sig till betalningstjänsten. Det är dock inte tillräckligt för att kostnaderna för marknadsföring ska anses ha ett direkt och omedelbart samband med den mervärdesskattepliktiga ersättningen. Inte heller kan utgifterna för marknadsföring under sådana omständigheter anses utgöra allmänna omkostnader i verksamheten. Överklagandet ska därför avslås i denna del.
Ingen av domstolarna ansåg att det fanns skäl att bevilja ersättning för bolagets kostnader. (Blendow Lexnova)