Kvinnan avled vid 81 års ålder utan att efterlämna vare sig någon arvsberättigad släkting med blodsband eller något testamente. Hennes kvarlåtenskap på 5, 7 miljoner kronor tillföll därför Allmänna arvsfonden.
En man vände sig dock till Kammarkollegiet och ansökte om att kvarlåtenskapen efter kvinnan skulle tillfalla honom genom att arvsfonden skulle avstå arvet – någonting som enligt lag är möjligt i sådana här situationer.
”Var som systrar”
Mannen angav som skäl att kvinnan hade varit fostersyster till hans mamma, att de under hela livet hade varit ”som systrar” och att han själv på så sätt hade haft en nära och naturlig relation till den nu avlidna kvinnan under hela sitt liv.
Ett arvsavstående till honom stämde enligt mannen överens med kvinnans yttersta vilja utifrån hennes uttalanden, kontakter och förhållningssätt till honom under sin livstid.
Mannens inställning redovisas i Kammarkollegiets beslut:
”Han har som, exempel på sådana omständigheter bl a framhållit att K (den nu avlidna kvinnan) under hela hans liv behandlat honom som sin systerson och talat om honom inför andra som sin systerson. Vidare att han i 50-årspresent fått K:s jordbruksfastighet, en gåva som till sin storlek varken är vanlig eller rimlig utan måste ha givits som en symbolgåva för ett framtida arv samt att K i olika sammanhang uttryckt inför M (mannen) och hans hustru ’du far ju ändå allt när jag har gått bort’.”
Kammarkollegiet sa nej
Mannen pekade också på att kvinnan kan ha trott att det inte behövdes något testamente för att mannen skulle få ärva henne.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, som på Kammarkollegiets uppdrag utredde frågan, avstyrkte dock mannens ansökan.
Även Kammarkollegiet, som med eget yttrande överlämnade handlingarna i ärendet till regeringen för beslut, avstyrkte ansökan.
Kan avstå om det är skäligt
Kammarkollegier konstaterade att Allmänna arvsfonden enligt lag kan avstå arv till någon annan om det kan anses stämma överens med den nu döda personens yttersta vilja eller om det annars kan anses ”skäligt” att en släkting eller någon annan person ”som har stått arvlåtaren nära” får arvet.
Kammarkollegiet framförde dock följande till regeringen:
”Det har inte visats att K har gjort några uttalanden rörande sin kvarlåtenskap inför någon utomstående person. Utredningen talar i viss utsträckning för att K har sett M som sin arvinge. I avsaknad av ytterligare utredning är det dock inte styrkt att det skulle stämma överens med K:s yttersta vilja att arvet eller någon del av detta avstås till M.”
”K och M har haft en nära relation. För att arv ska kunna avstås på den grunden krävs emellertid att det rått ett närmare beroendeförhållande mellan arvlåtaren och sökanden än vad som visats i detta fall.”
Regeringen sa nej
Regeringen instämde i Kammarkollegiets bedömning och avslog mannens ansökan.
Mannen vände sig då till Högsta förvaltningsdomstolen och ansökte om så kallad rättsprövning av regeringens beslut – utifrån den rättighet som framgår av bland annat Europakonventionen om att kunna få sina ”civila rättigheter” prövad av en domstol.
Enligt mannen strider de skäl som har angetts för regeringens beslut mot lagens förarbeten och den bedömning som regeringen har gjort är enligt mannen ”godtycklig”.
I sin begäran till HFD pekar mannen också på att Kammarkollegiet har avstyrkt hans ansökan med hänvisning till ”avsaknad av ytterligare utredning” – trots att länsstyrelsen har ett utredningsansvar.
Mannen skrev också:
”Myndigheternas och regeringens oavhängighet och opartiskhet vid sin handläggning kan också ifrågasättas eftersom Kammarkollegiet både ska bevaka statens intressen som ’universalarvinge’ och pröva frågor om arvsavstående till förmån for annan än staten.”
Ingen rätt till rättsprövning
HFD kommer dock fram till att mannen inte har rätt att få frågan sakligt prövad i domstol och avvisar därmed mannen begäran om rättsprövning.
HFD skriver i sitt beslut:
”Enligt bestämmelserna om Allmänna arvsfonden kan en enskild ansöka om att fonden ska avstå arv till förmån för honom eller henne. En sådan ansökan får beviljas om det kan anses stämma överens med arvlåtarens yttersta vilja eller är skäligt med hänsyn till en nära relation mellan arvlåtaren och sökanden.”
HFD konstaterar att lagen om Allmänna arvsfonden ger regeringen en rätt att avgöra om ansökan om avstående av arv ska beviljas. Den enskilde kan således inte hävda en rätt till arvsavstående och det är därmed inte en fråga om en ”civil rättighet” enligt Europakonventionen.
