DEBATT – av Carl Söderlund, advokat, Advokatfirman Guide.
I kölvattnet av pandemin följde en ökad digitalisering av samhället. Arbeten, möten och undervisning flyttades till en annan miljö för att undvika fysiska kontakter. Alltfler har därmed blivit sittandes i sina hem och utfört sina arbeten och utbildningar via digitala verktyg. På vissa plan har denna modernisering bidragit till positiva framsteg. I andra sammanhang har det medfört en hel del negativa konsekvenser. Till följd av den ökade digitaliseringen har även antalet internetrelaterade brott ökat. Ett exempel är artiklar och inlägg med hatfullt och kränkande innehåll som publiceras och delas vidare i rasande fart. Spridningen av dessa uppgifter sker okontrollerat och följderna blir därefter. Det blir i dessa sammanhang än viktigare att kritiskt granska innehållet till undvikande av att felaktiga eller oförsvarliga uppgifter sprids.
Den grundlagsskyddade yttrandefriheten är inte gränslös. Många i vårt demokratiska samhälle verkar vara av uppfattningen att man får sprida uppgifter om vad som helst, om vem som helst, framför allt om uppgiften är sann. Så är inte fallet. Yttrandefriheten begränsas bland annat genom brotten hets mot folkgrupp och förtal. För att det ska kunna bli fråga om brottet förtal så måste en uppgift som sprids vara av nedsättande karaktär samt bedömas oförsvarlig att sprida på så sätt som skett. Att sprida en sann uppgift kan således utgöra förtal om den är nedsättande och det inte bedöms försvarligt att sprida uppgiften. Det kan även vara brottsligt att endast dela vidare dessa uppgifter.
Lagstiftaren har haft intentionen att individen inte ska behöva bli förtalad igen genom att uppgifter sprids ånyo genom en domstolsprocess. Det är med anledning härav som det i förarbeten till lagstiftningen i denna del klargjorts att bevisning som tar sikte på sanningshalten i uppgiften, så kallad sanningsbevisning, får presenteras först efter att man bedömt en spridd uppgift som nedsättande och försvarlig att sprida.
På grund av processuella svårigheter har denna uppfattning inte anammats av svenska domstolar. Sanningsbevisning har i många fall tillåtits innan domstolen tagit ställning till om spridningen varit försvarlig. Detta har således resulterat i att många blivit förtalade igenom genom felaktigheter i rättsprocessen. En hovrätt har nu till slut funnit en lösning på ovan nämnda problematik som ävenHögsta domstolen belyste i rättsfallet NJA 1987 s. 285. Vid prövningen av om en uppgift är att anse som nedsättande och om det varit försvarligt att sprida uppgiften, så utgår domstolen från hypotesen att uppgiften är sann. Om uppgiften är nedsättande och det inte varit försvarligt att sprida uppgiften, så blir övrig bevisning irrelevant.
Hovrätten beslutade i det aktuella målet att så kallad sanningsbevisning fick presenteras först efter att försvarlighetsbedömningen utförts. För det fall en spridning av uppgifter bedömdes försvarlig får sanningshalten prövas. Om spridningen däremot bedömdes oförsvarlig blev sanningsbevisningen irrelevant. Detta upplägg kunde tillfredsställande genomföras genom mellandom eller dom. Beslutet meddelades i ett tvistemål, vars processuella reglering skiljer sig i vissa delar från handläggningen av brottmål. Frågan återstår om detta upplägg även går att genomföra i det sistnämnda.Intentionen med detta processuella upplägg är, precis som det framförs i förarbetena samt av professor Axberger i Yttrandefrihetsgrundlagarna, att förhindra att förtalsuppgifter förs in bakvägen i processen och på så vis påverka försvarlighetsbedömningen, men framför allt för att förhindra att den drabbade inte blir förtalad i rättsprocessen.
Hovrättens beslut kommer med stor sannolikhet få genomslag i de svenska domstolarnas handläggning av mål i vilket förtal görs gällande och därmed behöver individer inte riskera att bli utsatta för ytterligare förtal och kränkning i domstolen.
