Länsstyrelsen i Skåne län förbjöd en lantbrukare att tills vidare ha hand om eller skaffa djur. Länsstyrelsen förelade honom dessutom att inom en månad göra sig av med de djur som han äger eller har hand om.
Som skäl angavs att mannen i juli 2014 hade godkänt ett strafföreläggande för. I föreläggandet konstaterades att mannen hade orsakat en stut lidande genom att inte se till att den fick nödvändig veterinärvård för ett horn som hade växt in i pannan – någonting som hade upptäckts i samband med slakt.
”Kan bero på stångning”
Lantbrukaren, som sedan slutet av 1960-talet har drivit en omfattande djurhållningsverksamhet med besättningar på över 350 djur, överklagade beslutet. Han pekade på att det egentligen var tveksamt om det som hade hänt borde ha lett till ett strafföreläggande. Enligt mannen kunde det inväxta hornet bero på till exempel stångning med de andra djuren och stuten hade i så fall inte lidit under någon längre tid.
Förvaltningsrätten i Malmö konstaterade att horn växer ungefär en centimeter i månaden. Det bör därför vara lätt att i god tid få ett horn som växer fel åtgärdat av veterinär. Lantbrukarens förklaring framstod därför som ologisk, ansåg förvaltningsrätten.
Förvaltningsrätten vägde framförallt in ”försummelsens allvarliga karaktär” samt de risker som ett sådant bristande omdöme hos djurhållaren typiskt sett innebär för andra djur.
Förlorade i två domstolar
Förvaltningsrätten ansåg därför att det inte kunde anses ”uppenbart” att lantbrukarens beteende inte kunde komma att upprepas. Länsstyrelsen ansågs ha haft skäl för att besluta att mannen skulle göra sig av med sina eventuella djur och överklagandet avslogs därför.
Kammarrätten i Göteborg instämde senare i förvaltningsrättens bedömning och avslog mannens överklagande.
Högsta förvaltningsdomstolen går nu på lantbrukarens linje och river upp de tidigare avgörandena. HFD understryker att ett djurförbud är mycket ingripande eftersom ägaren fråntas rätten att disponera över sin egendom – någonting som i mannens fall de facto går att jämföra med ett näringsförbud.
HFD skriver:
”X (bonden) har under många år bedrivit en omfattande näringsverksamhet med djurhållning. Av utredningen i målet framgår att verksamheten har varit välskött. Tusentals djur från hans gård har slaktats under åren. Endast vid två tillfällen har det vid slakt upptäckts att horn har varit felväxta. Mellan dessa båda tillfällen har det förflutit lång tid utan några anmärkningar. Den bristande tillsynen av ett enstaka djur som X har straffats för bör således betraktas som en isolerad händelse.”
Framåtsyftande bedömning
När djurförbud övervägs som en följd av en djurplågeridom måste det också rent generellt göras en framåtsyftande bedömning av risken för upprepning där omständigheterna kring gärningen eller gärningarna vägs in. Enligt HFD finns ingen risk för att de övriga djuren ska fara illa.
När det handlar om näringsidkare måste man också ta hänsyn till hur verksamheten har skötts i övrigt, anser HFD som därför går på lantbrukarens linje.
