DEBATT – av Björn Hurtig & Sebastian Wejedal, för Oskyldighetsprojektet.
Under en pressträff den 7 april avslöjade Mikael Damberg att regeringen nu går vidare med förslaget att luckra upp den så kallade omedelbarhetsprincipen i brottmål. Och fort kommer det att gå: Damberg utlovade en lagrådsremiss redan påföljande dag, en proposition innan sommaren och lagändringar i kraft 1 januari 2022. Att Lagrådet möjligen kan ha invändningar mot förslaget tycktes alltså inte föresväva Damberg.
Som bland andra Gunnar Strömmer med fog har påpekat är det ”ett demokratiskt problem att regeringen satt i system att vid pressträffar presentera lagförslag med powerpoint-bilder – men utan att själva utredningen eller lagrådsremissen finns tillgänglig”. Nu – passande nog efter pressträffen – finns dock lagrådsremissen att tillgå på regeringens hemsida. I korthet innebär lagförslaget utökade möjligheter att:
• tillåta berättelser från förhör inför en brottsbekämpande myndighet som bevis;
• ta upp bevisning i domstol före huvudförhandling;
• använda vittnesattester som bevisning.
Här ska vi fokusera på den första punkten: Möjligheter att åberopa tidiga förhör – alltså förhör som har lämnats inför polis/åklagare under förundersökningen – som bevisning i en efterföljande domstolsprocess. Detta förslag är tänkt att realiseras genom att det införs en helt ny paragraf i RB (35 kap. 15 § i förslaget) med följande lydelse: ”I brottmål får en berättelse som lämnats vid ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet och som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning åberopas som bevis i rättegången … om det är lämpligt.” Detta kan kontrasteras mot den nu gällande omedelbarhetsprincipen/principen om bevisomedelbarhet, som i normalfallet kräver att förhörspersoner hörs omedelbart inför domstolen, dock med ett mer begränsat utrymme att göra undantag (se 35 kap. 14 § RB; jfr även 36 kap. 16 § och 37 kap. 3 § RB).
Syftet med den föreslagna reformen är, enligt regeringen, ”att få en mer modern, flexibel och effektiv handläggning av framför allt stora brottmål”. Att ord som modern, flexibel och effektiv i lagstiftningssammanhang är floskler som kan användas som argument för precis vad som helst, behöver knappast framhållas. Till förslagets fokus på de s.k. ”stora brottmålen” återkommer vi strax.
Eftersom de föreslagna förändringarna, som Damberg själv medgav under pressträffe, har ”efterfrågats” av de brottsutredande myndigheterna – alltså i mångt och mycket är ett beställningsjobb – var det inte förvånande att nyheten landade väl hos just de brottsbekämpande myndigheterna (som dock egentligen ville att förslaget skulle vara än mer långtgående). På instagram skrev till exempel @riksaklagaren (som tidigare har varit aktivt pådrivande för en reform i den riktning som nu föreslås) att nyheten var ”mycket glädjande”. Även på Åklagarmyndighetens officiella twitterkonto @aklagareSE kunde man läsa följande: ”Glädjande nyheter i dag om uppluckring av omedelbarhetsprincipen”. Om detta är myndighetens officiella uppfattning i frågan, och hur en myndighet i så fall kan bli glad över ett lagförslag, låter vi vara osagt. Även @polisforbundet, samt flera namnkunniga poliser, twittrade glatt ut nyheten.
När polis och åklagare bedriver rättspolitik i kanon visavi en regering som i kriminalpolitiska frågor uppvisar allt starkare populistiska drag finns det skäl att reagera, för myntet har som bekant två sidor. Vad som således inte uppmärksammades av Damberg under pressträffen var att förslaget också har blivit kritiserat, bland annat från Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander och från försvarsadvokaten Thomas Olsson.
Flera tunga remissinstanser har också tidigare antingen haft invändningar i vissa delar (t.ex. JO, som skrev att ”den förskjutning av tyngdpunkten i rättsskipningen som de föreslagna ändringarna innebär är mycket tveksamma från principiella synpunkter”) eller avstyrkt förslaget (t.ex. Hovrätten för Övre Norrland, som anförde att ”de föreslagna lösningarna i alltför hög grad utmanar grundläggande principer för processordningen”). I sitt remissvar framhöll Advokatsamfundet, som helt avstyrkte förslaget, att detta skulle medföra en ”underminering av den kontradiktoriska principen” genom att den balans, som enligt RB föreligger mellan åklagare och försvare, ”ensidigt skulle rubbas till förmån för åklagarsidan”. Och vidare:
”Utredningens förslag ger uttryck för en syn på rättsskipningen inom straffprocessrätten som ignorerar grundläggande förutsättningar för den misstänktes möjligheter att försvara sig och bortser från domstolarnas centrala roll när det gäller att upprätthålla de principer som ligger till grund för ett rättssäkert förfarande.”
Vi ansluter oss till kritiken, men skulle här vilja lämna några ytterligare kommentarer.
En straffprocess utgör en avvägning mellan intresset av en effektiv brottsbekämpning å ena sidan och intresset av en rättssäker prövning av den åtalades skuld å andra sidan. För att förstå denna avvägning kan det underlätta att tänka i termer av ”risk för felaktiga domar”. När någon åtalas för brott finns det nämligen alltid en sådan risk, som dock verkar i båda riktningar: antingen kan en person som har begått ett brott frikännas, eller så kan en person som inte har begått ett brott fällas. Många processrättsliga regler är av den karaktären att de minskar riskerna i den ena riktningen. Åklagarens bevisbörda, liksom det höga beviskravet i brottmål, kommer t.ex. att reducera antalet felaktigt fällande domar men samtidigt generera felaktigt friande domar. Att skyldiga ibland går fria är naturligtvis besvärande, men ska detta helt undvikas måste vi acceptera att oskyldiga fälls. Det går dessvärre inte att ha kakan och äta den samtidigt.
Hur avvägningen mellan effektivitet och rättssäkerhet ska falla ut är dock inte hugget i sten – tvärtom är det möjligt att genom olika reformer förskjuta balansen mellan dessa intressen i någon riktning. I detta avseende har trenden under lång tid, och särskilt på senare år, varit tydlig: Polis och åklagare har tilldelats alltfler och alltmer ingripande tvångsmedel, inte sällan efter att myndigheterna har efterfrågat sådana i den allmänna debatten. Vad vi bör ha klart för oss är att dessa reformer och reformförslag, som alla sägs syfta till att ”modernisera” eller ”effektivisera” straffprocessen, närmast med nödvändighet leder till urholkningar av rättssäkerheten. Förslaget om att nu luckra upp omedelbarhetsprincipen är inget undantag.
Det aktuella reformförslaget kan spåras tillbaka till den offentliga utredningen SOU 2019:38, som hade titeln ”Stora brottmål – nya processrättsliga verktyg” (liksom till betänkandena 2017:7 och 2017:98). Valet av titel illustrerar två övergripande problem med förslaget, som nu också har smittat lagrådsremissen.
För det första förespråkas generella reformer, som alltså ska gälla i alla brottmål, trots att den offentliga utredningen (precis som Damberg flera gånger gjorde under pressträffen) riktar allas uppmärksamhet mot de ”stora brottmålen”.
Vad som är ett ”stort brottmål” vet vi inte, eftersom det inte finns någon definition. Detta ansågs oproblematiskt i utredningen, eftersom föreslagen inte var avsedda att skapa ett ”specialspår” för de stora brottmålen – tvärtom föreslogs i SOU:n generella ändringar för alla brottmål. Att ”stora brottmål” inte är vanliga vet vi dock; utredningen räknade med att endast 1 procent av alla brottmål i tingsrätt hade 18 huvudförhandlingstimmar eller fler. På samma sätt förs debatten nu. Det är nämligen enkelt att få gehör för åtgärder mot ”gängkriminalitet”, trots att detta begrepp – lika lite som ”stora brottmål” inte definieras och följaktligen inte avgränsas. Vad som därmed inte heller framkommer är vilka allvarliga spill off-effekter detta förslag, liksom många andra förslag, riskerar att få inom systemet i stort.
Under pressträffen framhöll Damberg, vid upprepade tillfällen, betydelsen av att reformera handläggningen av just de ”stora brottmålen”. Även lagrådsremissen har ett sådant fokus. Första meningen lyder exempelvis: ”Regeringen föreslår lagändringar som syftar till att göra handläggningen av framförallt stora brottmål mer modern, flexibel och effektiv”. Ordet ”framförallt” är viktigt i sammanhanget. Den som tar del av remissen inser nämligen att förslaget – i den delen det berör åberopandet av tidiga förhör – inte är begränsat till stora brottmål:
”En utökad möjlighet att åberopa tidiga berättelser som bevis kan, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, vara till fördel för processen i samtliga brottmål. Regeringen anser därför … att det inte finns skäl att begränsa förslaget till stora brottmål. Regeringen anser att det inte heller finns skäl att … ange vilka närmare omständigheter som rätten ska beakta särskilt vid sin lämplighetsbedömning.”
Förslaget är alltså inte begränsat till stora brottmål, och regeringen fann det inte ens motiverat att – för den lämplighetsbedömning som föreslås i 35 kap. 15 § – betona att vikt ska tillmätas exempelvis utredningens omfattning eller målets beskaffenhet. Huruvida en berättelse, som lämnats vid ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet, ska få åberopas som bevis i rättegången lämnas istället åt domstolarnas tämligen fria bedömning; detta får ske ”om det är lämpligt”.
Kanske skapar viss typ av brottslighet problem som dagens lagstiftning inte kan hantera. Att göra sådan brottslighet – som inte är särskilt vanlig – till norm för hanteringen av alla brottmål reser dock allvarliga betänkligheter.
För det andra tonas vad som i själva verket är systemförändrande reformer ned, exempelvis genom positivt laddade termer som ”modernitet” och ”effektivitet”.
Flera av de förslag som presenterades i SOU:n innebär att tyngdpunkten i straffprocessen flyttas från rättegången till förundersökningen. Att luckra upp omedelbarhetsprincipen innebär just en sådan förskjutning. I praktiken medför detta också en maktförskjutning – från domare till poliser och åklagare. Att de brottsbekämpande myndigheterna ser positivt på och efterfrågar reformer som ger dem själva ökad makt är kanske inte så konstigt. Vi andra ska dock ha klart för oss att den utveckling som nu sker inte bara får återverkningar på grundläggande principer, utan i viss mån är systemförändrande.
Att vad som förevarit inför domstolen ska avgöra utgången i rättegången –– inte vad som har utspelat sig i ett rum på polishuset – har goda skäl för sig. Under förundersökningen befinner sig den misstänkte i en mycket utsatt belägenhet, särskilt i den inledande fasen. I takt med att förundersökningen fortlöper jämnas informations- och maktassymetrierna successivt ut mellan åklagaren och den misstänkte. Det är dock först när parterna står inför domstolen som de kan betraktas som någotsånär balanserade. Att, som nu föreslås, låta uppgifter som lämnats under förundersökningen åberopas som bevis under huvudförhandlingen ”om det är lämpligt” kommer sannolikt att leda till fler felaktigt fällande domar. Att en sådan reform inte skulle påverka rättssäkerheten negativt är, krasst uttryckt, nonsens. Så länge detta bara drabbar ”gängkriminella” verkar dock inte särskilt många bry sig. Alla som förespråkar de nu aktuella reformerna bör emellertid ha i åtanke att vem som helst kan bli felaktigt misstänkt för brott. Den som inte vill riskera att också bli felaktigt dömd gör klokt i att stanna upp och fundera över vart vi är på väg. Lösningen på gängkriminaliteten kan knappast vara generella urholkningar av rättssäkerheten till förmån för vad polis/åklagare anser vara en ”modern” straffprocess.
