KRÖNIKA – av Anna Lensmar-Friedman, impact entreprenör & founder på Fairplace och Caroline Snellman, ägare och VD för LegalWorks Advisory, aktiv i bland annat Tjejzonen, Ownershift, Metoo-Uppropen och ICC.
Ett mycket ovanligt planetmöte ägde rum 21/12/2020. Jupiter och Saturnus gick in i Vattumannen för första gången på flera hundra år, ”The age of Aquarius” är här. Det sägs att den gamla ordningen ska falla nu och den nya ta vid. Det sägs att det kommer gnissla i övergången och marknadens aktörer bli ”Kitsune”; räviga, oförutsebara och volatila. Det sägs att grupper kommer ställas mot varandra. Få ger nämligen upp makt och privilegier frivilligt, ens i astrologins värld, och det gnisslar högt nu när perspektiven ändras.
Näringslivets egenåtgärder till exempel med skampåle som sanktion, har länge varit ett omtyckt sätt för bolag att undgå lagstiftning på olika områden, som mot könsdiskriminerande reklam t ex. Men när det digitala samhället blivit blytungt och en blixtsnabb sanktionsmakt beretts folket, som i sin tur skapat cancel-kulturen, vrider sig ändå gamla ordningen i plågor.
– Inte kan väl sexköp krossa ett helt livsmedelsvarumärke över en natt – ingen är väl perfekt? Som att det skulle röra sig om vilken vara som helst och inte betalda övergrepp.
– Du menar att det spelar roll på riktigt om jag som hållbarhetsfokuserad havremjölksproducent tar in regnskogsskövlande kapital? Pengar som pengar, eller?
Att cancel-kulturen är farlig synes det nu råda corporate-konsensus om. Den beskrivs i termer av drev och onyanserade påhopp från folk som mindre begriper. Och många är det som mindre begriper, fondförvaltaren BlackRock t ex gnisslar gamla ordningen på affärspressens ledarsidor: ”Att ställa krav på mångfald i styrelser, då har man verkligen inte förstått den svenska modellen”.
”Vi är förbi frågor om etnicitet och kön i det här landet, det handlar inte om mångfald det handlar om kompetens”, fortsätter gamla ordningen. Som om kompetens inte finns bland kvinnor och icke-etniskt svenska. Som om vi skulle leva i ett samhälle med lika möjligheter och svårighetsnivå obeaktat det största program för särbehandling pga. kön och hudfärg som redan genomförts, dvs. den mänskliga historien – till förmån för vita och män bör tilläggas.
Visst, det skaver. Därtill är förändring alltid jobbig och nu mullrar det i berget som alltid stått tyst genom passivt ägande. Det räcker inte längre att ha en policy i byrålådan, det krävs handling till orden. Och varför är det så? Inte av plötsligt ömmande rättviseskäl i alla fall, utan av helt andra, affärskritiska sådana.
I en plattforms-driven, filter-bubblad samtid, där människor snabbt skapar globala och starka rörelser, är representation inte bara viktigt, utan avgörande. Före digitaliseringen kunde dessa rörelser avfärdas som särintressen eller fnysas åt som identitetspolitiska. Idag är de en maktfaktor att räkna med. Om alla i en styrelse tillhör samma grupp, riskerar man att missa den utveckling som sker utanför det egna perspektivet -det är en reell affärsrisk. Hade Victoria’s Secret bättre förstått vilka känslor deras kampanjer väckte hos den avsedda målgruppen, hade de kanske anpassat sig till en mer kroppspositiv linje, sluppit försäljningskris och nedläggning av sin årliga show.
Trots att dessa rörelser är en maktfaktor är det knappast någon som själv går ut och kallar sig för identitetspolitisk. Vad beror det på? Svaret kan delvis finnas i beröringsskräck med avarterna av dessa rörelser (som fascismen) och även i den individuella upplevelsen av förtryck. En gemensam erfarenhet av utsatthet är inte detsamma som en gemensam identitet. Gruppen kvinnor är heterogen och livet spelas på olika svårighetsnivåer även inom denna grupp. Detsamma gäller den icke-etniskt svenska.
Den heta debatten om Vita havet på Konstfack initierat av gruppen Brown Island, på en del håll förlöjligad; ”snart kan man inte ha ett vitt kylskåp längre utan att vara rasist”, handlar självklart inte om namnet på ett rum, utan vem som har tillgång till konstvärlden. Att namnet inte var rasistiskt kopplat när det tillkom förstår alla, men det gör inte att frågan inte kan lyftas igen, och problematiseras utifrån hur det uppfattas idag av de som inte var med när namnet beslutades, eller på blinkningen till något rum på kungliga slottet som få har erfarit.
En grupp bestående av en mångfald av individer förenade av en gemensam erfarenhet, kan idag besluta ”not to be prisoners of the past but pioneers of the future”. Det är direkt och plattformsdriven demokrati, konsumentmakt och kvinnomakt.
Likt beslutet av podden Raseriet att inte längre tala med vita journalister om rasism, väl avvägt och motiverat här. Det är berättigande uppgörelser, men också nytänkande och frigörande av kraft att fokusera på att bygga laget, träna den talangfulla, snarare än att lägga kraft på att värva den oinsatte och möjligen ointresserade, i sporten vi kan kalla ”Allas lika rättigheter”. Effektivt och slagkraftigt. En övermäktig motståndare till den gamla maktens maktspelare som rättmätigt bänkas efter år av försummad egen träning och passivitet i förhållande till riggade matcher. Varför ändra spelet där jag själv åtnjutit fördelarna?
Det sägs att the age of Aquarius, när brytningstiden är över, kommer präglas av peace, love and understanding. May it be so. Det är nu det gäller – värderingar är inte värda skit om de inte håller i kris.
När direktdemokratin så småningom blivit vana har även exkluderande plattformar som kräver inbjudan blivit cancelled – hur hypade de än är (läs: Clubhouse). Det är vår spaning. Är det din? Eller har du sluppit anledning att överväga hur ditt eget innanförskap skapar utanförskap hos andra? När en priviligierad bekväm tillvaro i ”okunskap” kännbart byts mot kunskap i en verklighet som skaver, är det din identitet som är on the line. Vägen framåt till en balanserad samvaro är inte rak. Den må ha svängningar som ruckar både den bekvämas tillvaro och den progressives yttre gräns av vilka medel som helgar ändamålen. Men kära vänner på affärspressens ledarsidor, den är inte bakåt.
