När offentliga biträden besöker sina klienter vid förvaret i Åstorp blir de inlåsta tillsammans med dessa – och måste kalla på personal för att släppas ut.
Ett biträde, som inte accepterade detta, ansåg att hans klient därmed förhindrades från att samråda med sitt biträde vid ett
personligt möte.
JO slår dock fast att de förvarstagnas rättigheter inte begränsas av Migrationsverkets rutiner.
Enligt det offentliga biträdet har Migrationsverkets förvar i Åstorp inrättat en rutin som innebär att han som biträde måste acceptera att bli inlåst med sin klient i ett mindre utrymme, utan annan möjlighet till skydd än en telefon med larmfunktion. Det finns, enligt biträdet, ingen möjlighet för honom att lämna utrymmet och avskilja sig från klienten och någon alternativ möjlighet till besök, exempelvis med personal utanför besöksrummet, erbjuds inte.
Han själv kan inte acceptera kravet på inlåsning vilket innebär att den frihetsberövade hindras från att samråda med sitt biträde vid ett
personligt möte. Biträdet har gjort flera försök att besöka en klient, men förvaret
vidhåller sitt krav.
Föranleder ingen kritik från JO
Enligt JO står det efter utredningen klart att besöksrummet på det aktuella förvaret i sig är inte låst, men att korridoren utanför rummet är det. Vidare
framgår det att biträdet under besöket kan påkalla personalens uppmärksamhet
enbart via ett handburet larm eller en knapp som är placerad utanför besöksrummet.
JO ”kan inte se att en förvarstagens rätt enligt utlänningslagen till besök av sitt
offentliga biträde begränsas av de rutiner som tillämpas vid förvaret i Åstorp”. Däremot konstateras att biträdena ska gå till väga på samma sätt för att påkalla personalens uppmärksamhet vid ett mötes slut som om det inträffat en incident. Detta kan, enligt JO, ”medföra att ett incidentlarm inte ges den prioritet som krävs”. Förhållandena är dock inte sådana att det utöver detta finns anledning för JO att göra några uttalanden om rutinen ur säkerhetssynpunkt.
Justitieombudsmannen anser inte heller att förvaret, genom att hänvisa till att det inte fanns skäl att göra avsteg från rutinen, kan anses ha hindrat biträdets klienter från att överlägga med honom vid ett besök på förvaret.
