Högsta förvaltningsdomstolens ska pröva om underinstanserna gjorde rätt när de beslutade om tvångsvård för en 18-årig pojke på grund av hans ”socialt nedbrytande beteende”.
Socialnämnden beslutade att omedelbart omhänderta den då 18-årige pojken med stöd av LVU i november 2019. Anledningen var bland annat att 18-åringen, vars föräldrar inte längre är i livet, ”trots förebyggande insatser har valt att befinna
sig i riskmiljöer och under lång tid haft ett normbrytande beteende”.
2018 dömdes han dessutom för rån till 100 timmars ungdomstjänst som han inte fullföljt och han var, vid tillfället, misstänkt för flera brott. Mot bakgrund av 18-åringens ”eskalerande problematik” och det tidigare insatserna vill socialnämnden att han skulle genomgå en utredning inom SiS för att säkerställa hans vårdbehov.
18-åringen motsatte sig omhändertaget och framförde i förvaltningsrätten att han har insikt om sin situation och förstår att han behöver rutiner i vardagen och en fungerande skolgång, men att hans behov kan tillgodoses genom insatser på frivillig väg. Han behöver kanske stöd och hjälp för att komma ifrån kriminella handlingar och gärningar, men inte genom SiS.
Domstolarna ansåg att han skulle tvångsvårdas
Förvaltningsrätten ansåg det stå klart att 18-åringen var i behov av vårdinsatser för att kunna komma till rätta med sitt beteende, liksom även för att omfattningen av hans behov i övrigt ska kunna utredas. Rätten gjorde också bedömningen att det inte var möjligt att tillgodose hans vårdbehov på frivill väg, utan att det måste ske med stöd av LVU. Man beslutade därför att fastställa nämndens beslut.
18-åringen överklagade förvaltningsrättens dom till kammarrätten och anförde, bland annat, att ett beslut om att vårda honom på en sluten institution på grund av ”ett socialt nedbrytande beteende” skulle strida mot artikel 5 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eftersom han inte längre är underårig.
Kammarrätten konstaterade dock att det av Europadomstolens praxis framgår att frågan om vad som avses med underårig ”får avgöras i den nationella rätten och
att lagstiftaren för just LVU-vård har infört en åldersgräns, som används
för de som inte längre är barn men likväl unga”. En statlig LVU-utredning har dessutom bedömt att det varken av Europakonventionens lydelse eller av Europadomstolens praxis går att finna stöd för antagandet att en ung person
mellan 18 och 20 år som uppvisar ett socialt nedbrytande beteende inte
ska kunna ges vård enligt LVU. Kammarrätten ansåg inte att det fanns skäl att göra någon annan bedömning och fastställde därför underinstansens dom.
Får prövningstillstånd i HFD
18-åringen överklagade även detta beslut, denna gång till Högsta förvaltningsdomstolen, som nu väljer att lämna prövningstillstånd.
Prövningstillståndet gäller frågan om ”i vilken utsträckning det är förenligt med undantaget från rätten till frihet för en underårig som är frihetsberövad för att undergå skyddsuppfostran i artikel 5.1 d i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att, med stöd av 1 och 3 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, bereda och genomföra vård av den som fyllt 18 år och som bedömts ha ett socialt nedbrytande beteende”.
