Mannen misstänktes ha kört flyktbilen vid ett mord i Malmö, och efterlystes därför av polisen.
Då ringde en kvinnlig områdespolis till vad hon trodde var den efterlystes telefon för att berätta att han var efterlyst.
Nu meddelar Polisens ansvarsnämnd att hon sannolikt inte får sparken om hon döms.
Mordet ägde rum sommaren 2019 i Malmö. Man kunde snabbt identifiera ett flertal misstänkta, däribland en man i 20-årsåldern som man misstänkte hade kört mördaren till mordplatsen och därifrån.
Rätten att bli glömd – blev det succé?
När dataskyddsförordningen, GDPR, började tillämpas slogs det på stora trumman i media om rätten till radering. Den framhålls fortfarande som en stark och central rättighet för den registrerade – exempelvis när uppgifterna inte längre behövs, när samtycke återkallas, när invändning sker eller när behandlingen är olaglig. Men har den förväntade succén realiserats? Johan Sundberg, Fredrik Eråker och Johan Thörn redogör för bestämmelsen och de omfattande undantag som finns – med avstamp i en aktuell undersökning.
”Du är efterlyst”
Mannen anhölls i sin utevaro, och efterlystes. Polisen började också avlyssna en telefon man trodde tillhörde honom.
Dagen efter mordet kommer ett samtal till telefonen.
– Du är efterlyst, säger en kvinna i samtalet.
Det visade sig att den som ringt var en polis, anställd som utredare i Malmö. Men telefonnumret hon ringt var inte den efterlyste mannens, utan en annan person, som tagit över telefonnumret från den efterlyste.
”Minns inte”
Den kvinnliga polisen uppger i förhör att hon inte minns samtalet, men att hon känner till den misstänkte, då hon gripit honom flera gånger och haft kontakt med hans mamma genom åren. Om hon faktiskt har ringt, säger hon, så måste hon ha blivit ombedd att ringa av någon annan.
– Jag skulle aldrig på eget bevåg ringa och prata med någon. Aldrig, säger hon.
I början på oktober åtalades kvinnan för brott mot tystnadsplikten alternativt tjänstefel.
Ett yttrande från polisens personalansvarsnämnd har hämtats in och nämnden skriver i sitt yttrande att de gör bedömningen ”att det mesta talar för att N.N inte kommer att skiljas från sin anställning om hon döms för uppsåtligt brott mot tystnadsplikt. Om hon skulle dömas för oaktsamt brott mot tystnadsplikt eller tjänstefel kommer hon inte att skiljas från sin anställning”.
