Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har konstaterat ”anmärkningsvärda och upprepade fel” i handläggningen av ett tvångsmedelsärende vid åklagarkammaren i Umeå.
Det handlar bland annat om ansökningar som saknat lagstöd och övervakning som skett utan tillstånd.
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har granskat handläggningen av ett tvångsmedelsärende, avseende misstänkt rån, övergrepp i rättssak och olaga frihetsberövande, vid åklagarkammaren i Umeå i där åklagaren inte underrättat personen ifråga om den hemliga tvångsmedelsanvändningen.
I ärendet ansökte åklagaren om, och beviljades, tillstånd till hemlig övervakning vid tre tillfällen. Den inledande ansökan gjordes i syfte att utreda vem som skäligen kunde misstänkas för de aktuella brotten, vilket innebär att det – med tillämpning av den så kallade straffvärdesventilen – krävs att vart och ett av de tre brotten bedöms ha ett straffvärde som överstiger två års fängelse.
Samtliga ansökningar saknade lagstöd
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden anser dock att det ”inte har gått att utreda vilken bedömning som gjorts beträffande respektive brotts straffvärde”. Dock tyder handläggningen av ärendet och de uppgifter som finns, enligt nämnden, på en felaktig tillämpning av straffvärdesventilen genom att den tillämpats avseende den samlade brottslighetens straffvärde. Endast vad gäller omständigheterna vid rån anser nämnden att brottet enskilt har ett straffvärde över två år och att den hemliga övervakningen i denna del inte saknat lagstöd. Däremot var ansökan utformad på ett sätt som inte är lagenligt.
Nämnden konstaterar vidare att övergrepp i rättssak, när det finns en skäligen misstänkt, inte är ett så pass allvarligt brott att det kan föranleda hemlig övervakning. Åklagarens två tvångsmedelsansökningar som gjordes när det fanns en skäligen misstänkt var således även dessa icke lagenliga. Innebörden av detta är att samtliga ansökningar i ärendet, i någon del, har saknat lagstöd, vilket föranleder kritik från nämnden.
”Anmärkningsvärda och upprepade fel”
I ärendet ansökte, och beviljades, åklagaren dessutom inledningsvis tillstånd till hemlig övervakning avseende ett felaktigt angivet telefonnummer. Ett tillståndsbeslut som aldrig verkställdes, men inte heller hävdes.
Åklagaren har därefter ansökt om och fått beviljat tillstånd till hemlig
övervakning avseende ytterligare ett felaktigt telefonnummer i och med att en utländsk landskod angetts i ansökan. Detta tillstånd verkställdes dock aldrig.
Istället verkställdes hemlig övervakning avseende ett telefonnummer som den
misstänkte ”visserligen använde sig av men som åklagaren inte beviljats tillstånd
för”, varför det saknades laglig grund. Denna hantering beskrivs av nämnden som ”anmärkningsvärd” och nämnden skriver att:
”åklagarens hantering i denna del synes genomgående ha präglats av bristande
noggrannhet, vilket har inneburit en risk för att enskilda drabbas av ett obefogat
intrång i den personliga integriteten”.
Vad gäller prövningen om personen ifråga skulle underrättas om tvångsmledelsanvändningen kan Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden även där konstatera att det funnits brister. Denna prövning gjordes nämligen inte inom den lagstadgade tiden.
Sammanfattningsvis kan Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden konstatera att det förekommit ”anmärkningsvärda och upprepade fel i handläggningen av ärendet”, vilket föranleder kritik i flera avseenden.
