I december 2016 gick en idag 37-årig man hem till en kompis i Luleå. Mannen, som hade blivit misshandlad flera gånger de senaste åren, upptäckte genast att personer som tidigare misshandlat honom befann sig i lägenheten.
37-åringen lämnande därför lägenheten direkt, men återvände senare beväpnad med en hammare och i sällskap med två kompisar. Kvällen slutade med att 37-åringen slog sin kompis i huvudet och på kroppen med hammaren.
Nödvärn
Mannen åtalades vid Luleå tingsrätt för grov misshandel, men frikändes med hänvisning till att det inte kunde uteslutas att han agerat i nödvärn.
Under processens gång hade mannen suttit häktad i en månad och han begärde därför ersättning för denna tid enligt Justitiekanslerns, JK, praxis.
Ska tolkas restriktivt
Trots att mannen suttit frihetsberövad för att sedan frias avslog JK mannens ersättningsyrkande.
I sitt beslut lyfter JK fram att det enligt 6 § i lagen om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder kan finnas anledning att jämka ett ersättningsanspråk, om den skadelidandes eget beteende föranledde beslutet om en frihetsinskränkning.
Enligt JK ska bestämmelsen tolkas restriktivt.
Avslog ersättningsyrkande
JK pekar även på att förarbeten lyfter fram att den frihetsberövades eget beteende ska ha varit avgörande för beslutet om en frihetsinskränkning.
Trots dessa allmänna reservationer finner JK att 37-åringen i så hög grad har medvetet försatt sig i en situation där han löpt en överhängande risk att bli misstänkt för allvarlig brottslighet att ersättningen ska jämkas till noll kronor.
