En skiljenämnd förpliktade Länsförsäkringar att utbetala till ett bolag en kontantersättning med 18 miljoner kronor efter att bolagets byggnad brunnit ned.
Försäkringsbolaget ville att skiljedomen skulle upphävas eftersom skiljeavtalet var ogiltigt.
Hovrätten anser dock det inte visat att avtalet var ogiltigt och ogillar Länsförsäkringars talan.
I december 2015 förstördes ett bolags byggnad på en fastighet i Kiruna av en brand. Byggnaden var försäkrad i Länsförsäkringar för bland annat just brand.
Under skaderegleringen kom parterna inte överens om hur bolaget skulle ersättas vilket fick bolaget att påkalla ett skiljeförfarande.
Bolaget yrkade i första hand att skiljenämnden skulle förplikta försäkringsbolaget att betala 45 miljoner kronor eller ett lägre belopp som nämnden fann skäligt. Om skiljenämnden ansåg att detta skäliga belopp understeg 28,7 miljoner kronor skulle nämnden i stället pröva bolagets andra- och tredjehandsyrkanden.
I fjärde hand yrkade bolaget att skiljenämnden fritt skulle bestämma ett skäligt belopp.
Tvistlösning enligt kommande AB 25 och ABPU 25
Utkasten till nya standardavtal har väckt stort intresse, inte minst förslaget om att införa ett nytt kapitel 11 – och den så kallade tvistetrappan. Ambitionen att stävja processande är beundransvärd, men frågan är vilken rättslig verkan regleringen kommer att få. Kan tvistetrappan utgöra rättegångshinder, vad gäller i skiljeförfaranden och kan flerstegsklausulen få någon annan rättsverkan? Giorgio Leopardi ger sin analys, liksom tips till den som avser att upprätta entreprenadavtal med standardavtalen som bas.
Hade rätt till kontantersättning
Efter att skiljenämnden ogillat bolagets första-, andra- och tredjehandsyrkanden bifölls fjärdehandsyrkandet på så sätt att bolaget hade rätt till kontantersättning med 18 miljoner kronor samt ränta.
Länsförsäkringar klandrade skiljedomen till Svea hovrätt och menade först och främst att skiljeavtalet var ogiltigt då det inte förelåg någon tvist mellan parterna om värdet av skadan, vilket var en förutsättning för att tvisten skulle kunna hänskjutas till en skiljenämnd.
Erbjöd sig att betala fem miljoner
Hovrätten noterar inledningsvis att försäkringsbolaget erbjudit en kontantersättning om fem miljoner kronor, men att detta inte accepterades av bolaget. Genom utredningen är det enligt domstolen samtidigt visat att parterna hade helt olika uppfattningar om värdet av den nedbrunna byggnaden. Det förelåg därför en sådan tvist om värdet som omfattas av skiljeklausulen i försäkringsvillkoren.
Länsförsäkringars invändning om ogiltigt skiljeavtal och skiljenämndens behörighet lämnas därför utan avseende.
Länsförsäkringar gjorde dock också gällande att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag genom att göra skälighetsuppskattningen utifrån byggnadens marknadsvärde, trots att bolagets fjärdehandsyrkande – enligt försäkringsbolaget – var grundat på nyanskaffningsvärdet.
Hovrätten noterar att förstahandsyrkandet som bolaget gjorde grundades på undantagsregeln om att nyanskaffningsvärdet skulle användas, eftersom det enligt bolaget inte gick att fastställa marknadsvärdet.
Enligt domstolen förefaller det därför ologiskt att också fjärdehandsyrkandet skulle grundas på nyanskaffningsvärdet eftersom det då skulle finnas två yrkanden om kontantersättning med i princip samma innehåll.
Skiljenämnden överskred inte sitt uppdrag
Mot bland annat den bakgrunden finner domstolen att bolagets fjärdehandsyrkande måste ha grundat sig på skälighetsbedömningen skulle ske utifrån huvudregeln att dagsvärdet ska bestämmas utifrån byggnadens marknadsvärde.
Sammantaget är det alltså inte visat att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag eller begått handläggningsfel. Länsförsäkringar ska såsom förlorande part ersätta bolaget för rättegångskostnader med 181 500 kronor. (Blendow Lexnova)
