En 42-årig tidigare vice vd i ett vårdbolag vann bifall för sitt yrkande om att få ut 37 dagars lön för utebliven semester. Det ankom dock på mannen – såsom tidigare ekonomiansvarig i bolaget – att visa att flera av de utlägg han gjort hade gjorts på rättslig grund. Eftersom han inte lyckats visa detta ska han i sin tur betala 175 401 kronor till bolaget.
Ett bolag verksamt inom vård och omsorg startades i januari 2017 av en 42-årig man tillsammans med en kvinna.
Från och med starten till och med juni 2018 var mannen delägare och styrelsesuppleant i bolaget. Han var under samma period dessutom anställd i bolaget som vice vd och ekonomiansvarig, vilket innebar att han hanterade bolagets löpande bokföring samt utbetalningar.
I juni 2018 avslutade mannen samtliga engagemang i vårdbolaget och hans anställning som vice vd upphörde den den sista dagen samma månad.
Arbetsrätten vid företagsrekonstruktion – några anteckningar
Finns det, som på motsvarande vis som vid konkurs, en särskild ”företagsrekonstruktionsarbetsrätt”, har den nya lagen om företagsrekonstruktion någon påverkan på arbetsrätten i vid mening – och vad innebär detta i så fall i praktiken? Erik Danhard diskuterar vilka lönefordringar som omfattas av skulduppgörelsen i en rekonstruktionsplan, vilka lönefordringar som omfattas av skyddande principer och vilken arbetsrättslig förändring som kan beslutas i en rekonstruktionsplan.
Fråga om semesterdagar
Huvudkäromålet rör en tvist mellan 42-åringen och bolaget om huruvida 42-åringen tagit ut samtliga semesterdagar eller inte och om bolaget i så fall är skyldigt att utge semesterersättning för de semesterdagar som inte tagits ut. Det var ostridigt att mannen tjänat in totalt 53 semesterdagar.
I ett genkäromål tvistar parterna om huruvida 42-åringen gjort uttag från bolagets bankkonto till sig själv utan att ha haft rätt till det samt betalat fakturor med bolagets medel som inte har med bolaget att göra.
Förde över 60 000 kronor från bolagets konto
Avseende huvudkäromålet gjorde tingsrätten följande bedömning.
Bolaget har påstått att det kommit överens med 42-åringen om att samtliga frågor och förehavanden mellan parterna slutligt reglerats den 12 juli. Enlig 42-åringen stämmer inte detta.
Det är ostridigt att inte det finns något skriftligt avtal och att det saknas dokumentation på vad som kommit överens vid överlämningen i juli. Enligt bolagets företrädare uppgav 42-åringen att han inte hade tagit ut någon semesterersättning vilket företrädaren ställde sig frågande till.
När företrädaren svarade att han ansåg att 42-åringen redan blivit tillräckligt kompenserad svarade han: ”fuck it, det är bra så.” En stund senare förde mannen över drygt 60 000 kronor till sig själv från bolagets konto.
Överföringen med 60 000 kronor avsåg enligt mannen reglering av både sin lönefordran och fordran för utgifter han haft i tjänsten. Tingsrätten anser att denna överföring ger visst stöd för att mannen inte ansåg att det parterna nått en slutlig överenskommelse den 12 juli.
Mot bland annat den bakgrunden – och då det är visat att mannen fått lön för 16 av de 53 dagarna – finner tingsrätten att 42-åringen har rätt till resterande 37 dagars lön samt semestertillägg. Bolaget ska betala 88 095 kronor i semesterlön och 11 395 kronor i semestertillägg samt stå för mannens rättegångskostnader med 29 531 kronor.
Bevisbördan måste klargöras
Avseende genkäromålet inleder tingsrätten med att konstatera att bevisbördans placering – med några få undantag – inte finns lagreglerade utan huvudsakligen grundar sig på principer etablerade i praxis.
Enligt tingsrätten kan bolaget generellt antas ha haft goda förutsättningar att säkerställa och dokumentera att samtliga överföringar från bolaget skett med rättslig grund. Bolaget har till följd av detta också haft goda förutsättningar att säkra bevisningen i fallet. Detsamma gäller dock 42-åringen som de facto har varit den som ansvarat för just ekonomin och bokföringen i bolaget.
Enligt tingsrätten är det svårt att se vem som – förutom 42-åringen – bäst skulle kunnat dokumentera, visa och förklara vad varje utlägg som i sin tur lett till en överföring till honom själv har avsett.
Vid bedömningen av bevisbördans placering kan omständigheten att en part genom oaktsamhet har försummat att säkerställa bevisning tillmätas betydelse. Sett till de kvitton som getts in samt de verifikat som ska motsvara vissa av 42-åringens påstådda utlägg konstaterar tingsrätten att det är svårt att utläsa vad många av dessa avser och vem som har gjort dessa.
42-åringen har bevisbördan och måste återbetala 175 tusen kronor
Mot bakgrund av de höga krav som ställs i bokföringslagen och vad som krävs för att bokföringen ska uppfylla kraven på god bokföringssed anser tingsrätten att mannen därmed brustit. Sammantaget anser domstolen därför att det är 42-åringen som har bevisbördan för att de omtvistade överföringarna har haft rättslig grund.
Efter en genomgång av de specifika överföringarna finner tingsrätten slutligen att 42-åringen ska betala 175 401 kronor till bolaget. Beloppet avser utlägg om 315 401 kronor efter avdrag med mannens lönefordran om 140 000 kronor. (Blendow Lexnova)
