En 98-årig kvinna nekas att lösa in gamla ogiltiga sedlar för 200 000 kronor. Det har visserligen inte framkommit några konkreta omständigheter som gör att domstolarna betvivlar hennes redogörelse för var sedlarna kommer ifrån.
Men eftersom det saknas dokumentation eller annan bevisning kvarstår Riksbankens negativa besked.
Den 29 juni 2017 inkom den i dag 98-åriga kvinnan med en ansökan om inlösen av ogiltiga svenska sedlar till Riksbanken avseende ett sammanlagt nominellt belopp om 200 000 kronor.
I sin ansökan uppgav hon att sedlarna kommer från sparande under flera år och Riksbanken begärde in kompletterande information avseende sedlarnas ursprung och underlag till styrkande av kvinnans förklaring.
Med anledning av att inget sådant underlag inkommit uppmanades hon att komplettera med efterfrågat underlag senast den 1 mars 2019. I samband med det meddelades hon om att efter detta datum kan Riksbanken komma att fatta beslut på befintligt underlag om inga ytterligare svar och dokument ges in.
Inkom aldrig med styrkande underlag
98-åringen har uppgett att sedlarna kommer från sparande. För att kunna bevilja inlösen av sedlar till ett belopp av aktuell storlek krävs, utöver en tydlig beskrivning om hur pengarna har förvärvats, en redogörelse för dess ursprung och underlag som ger stöd åt den beskrivningen. Riksbanken konstaterade att kvinnan har inte gett in något underlag till styrkande av sedlarnas ursprung.
Avsaknaden av den begärda informationen har relevans vid bedömningen av sedlarnas koppling till brott eller brottslig verksamhet.
Med tillämpning av det låga beviskrav som gäller för att Riksbanken ska neka inlösen ansåg sig Riksbanken ha anledning att anta att sedlarna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Riksbanken beslutade därför att sedlarna inte skulle lösas in.
Får inte lösa in sedlarna
Förvaltningsrätten i Stockholm, vars bedömning Kammarrätten i Stockholm helt delar, konstaterade att beviskravet är relativt högt och detta beror på att bestämmelserna i Riksbankens föreskrifter i denna del bygger på straffrättsliga bestämmelser mot penningtvätt, vilka naturligtvis även Riksbanken måste följa. Att beviskravet är högt kommer till uttryck genom att Riksbanken i sina föreskrifter formulerat ett lågt motbeviskrav; inlösen sker inte om det finns anledning att anta att något av de uppräknade hindren mot inlösen föreligger.
Konkret får beviskravet till följd att den som ansöker om inlösen normalt måste kunna prestera någon form av dokumentation eller annan motsvarande bevisning till stöd för sin berättelse om var sedlarna kommer ifrån.
I utredningen har visserligen inte framkommit några konkreta omständigheter som utgör skäl att betvivla kvinnans redogörelse för var sedlarna kommer ifrån. Det har dock inte heller presenterats någon dokumentation eller annan bevisning till stöd för hennes berättelse.
Enbart sökandens berättelse kan, med beaktande av beviskravet, inte anses utgöra tillräcklig bevisning för att det föreligger särskilda skäl för inlösen. Att det i situationer som denna kan vara svårt att få fram dokumentation eller annan bevisning ändrar inte denna bedömning. Det överklagade beslutet var alltså riktigt och överklagandet skulle därför avslås.
Kammarrätten avslår alltså överklagandet. (Blendow Lexnova)
