KRÖNIKA – av advokat Isabella Hugosson, advokatfirman Dahlgren & Partners
När det blev dags för en ny krönika ligger Corona-locket över Sverige. Jag tänker att det finns likheter med Corona-epidemin och ”utmattningsepidemin”, men även med ”klimatepidemin”. Vi är många som tror att ”det händer inte mig/oss” eller i alla fall att om jag/vi drabbas så ”är det nog inte så farligt”. Jag vill inte tro att just jag, min familj, min arbetsplats eller mitt land kan eller ska drabbas. Det är kanske lite svenskt, då vi inte är vana vid kriser, och kanske är det lite charmigt. Det kan också spegla en positiv grundsyn, vilket ju är bra. Men allra mest är det kanske ganska naivt.
Det positiva är dock att vi alla faktiskt kan göra något för att minska risken för att drabbas av Corona. Vi kan välja att lyssna på dem som ägnat hela eller mycket stora delar av sina liv åt att lära sig om virus och pandemier. På det sättet kan vi lära oss mer om smittspridning och på så sätt minska risken betydligt för att drabbas själva. Eller vi kan välja att tro att vi själva vet bäst och fortsätta som tidigare.
På motsvarande sätt kan vi alla göra något för att minska risken för att drabbas av utmattning eller annan stressrelaterad ohälsa. Vi kan välja att lyssna på dem som ägnat hela eller mycket stora delar av sina liv åt att lära sig om stress och dess följdsjukdomar och vad som orsakar dem. Därmed kan vi också lära oss mer om utmattning och återhämtning samt om vilka åtgärder som minskar risken för att drabbas. Eller vi kan välja att tro att vi själva vet bäst och fortsätta som tidigare.
Exakt samma resonemang kan för övrigt tillämpas på klimatförändringarna. Vi kan alla göra något för att minska vårt avtryck på klimatet.
Men vill vi lyssna på och lära av dem som ägnat sina liv åt någon av dessa stora ödesfrågor? Vill vi vidta de åtgärder som föreslås i syfte att minska smittspridning, stressens skadliga effekter eller vår klimatpåverkan?
Jag vet för lite om virus i allmänhet och Corona i synnerhet för att säga mer än detta om Coronaepidemin: låt oss lyssna på experterna och låt oss göra som de ber oss. Jag vet också för lite om klimatförändringarna mer än att säga samma sak: låt oss lyssna och låt oss göra som de ber oss.
Om långvarig stress och om hur det är att drabbas av utmattning vet jag tyvärr desto mer. Jag vill berätta mer om själva sjukdomen. Men först: Stress är inte farligt i sig. Det är en helt naturlig fysisk och mental reaktion som vi behöver och inte kan leva utan. Men stress som ett konstant tillstånd kan leda till ohälsa och sjukdom. Det gäller oavsett om stressen upplevs som positiv eller negativ. Därför är det egentligen långvarig brist på återhämtning som är farlig. Vi är programmerade, liksom många djur, för att kunna jaga, gå till attack, ta väl hand om vår avkomma osv. Men sedan ska vi vila. Och så har människor också andra viktiga behov: behov av social gemenskap, beröring, utomhusvistelse, bra kost m.m.
Att under en längre tid ignorera grundläggande behov och/eller befinna sig i ett ständigt stresspåslag kan leda till bl.a. utmattning. Socialstyrelsen skriver följande om vad detta egentligen är: ”Utmattningssyndrom innebär uttalad fysisk och psykisk utmattning efter långvarigt stresspåslag. Den akuta fasen föregås av en s.k. ”prodromal” fas som kan pågå i flera år med olika symtom. Det akuta insjuknandet innebär allvarligare stadier av psykisk och fysisk utmattning, med en avancerad symptombild”. Socialstyrelsen beskriver också vad alltför många erfarit: att det då ofta uppstår betydande kognitiva svårigheter som koncentrations- och minnesproblem samt bristande orienteringsförmåga.
Otaliga är de berättelser från andra som drabbats av utmattning om hur de plötsligt inte kunnat hitta hem, inte kan minnas var de ställt sin bil, inte hittat ut ur rondellen eller helt enkelt inte hittar ord eller minns vad de gjorde igår. Andra vanliga problem är initiativsvårigheter, ljudkänslighet och ökad irritabilitet. Över lag uppstår nästan alltid problem med nedsatt psykisk uthållighet men även kroppslig svaghet och uttröttbarhet, sömnproblem och svårt att hålla balansen. Yrsel och återkommande illamående är också vanligt förekommande.
Det är oerhört smärtsamt att inte känna igen sig själv, att vara en person som normalt orkar, vill tacka ja och vara med, men som måste inse att energidepåerna är helt tömda. Vissa blir dessutom ifrågasatta – ”är det på riktigt?” Och så känns det som att det ”aldrig” går över. Och livet måste göras om och bli annorlunda för att fungera.
Det tar lång tid att drabbas av utmattning. Det är inte fråga om ett stresspåslag i en eller tre dagar, eller ens en hel månad. Det är fråga om ett mer eller mindre konstant sådant, ibland i många år. På samma sätt som många andra sjukdomar kan utmattning därmed vara resultatet av en osund livsstil – i andra fall beror den på en i övrigt ohållbar situation. Till slut orkar kroppen helt enkelt inte mer. Den är för hårt belastad, för dåligt omhändertagen. Och när man väl drabbats tar det (nästan lika) lång tid att bli frisk som det tog att bli sjuk, eller man blir kanske aldrig helt frisk igen, men förhoppningsvis lär man sig att leva med det.
Eftersom det tar så lång tid att bli sjuk är det svårt för många att tro att de kommer drabbas – ”det har ju inte hänt än, så det är nog lugnt” eller ”alla är väl lite trötta/stressade/sover lite dåligt”. Inte bara är det svårt att tro att man ska drabbas själv. Man vill ofta inte förändra sin livsstil! Vi vill ju fortsätta prestera på topp, vara aktiva, hålla koll på flödet och tacka ja till det mesta. Många vågar inte ens stanna upp och bara vara med sig själva, eller vet inte hur man gör. Vi vill förstås inte drabbas av utmattning, men vi vill inte heller byta livsstil och vi vill inte att det ska ”kosta” något att undvika att drabbas. Själv var jag en av dem, till och med efter utmattningen, under parollen ”alla andra orkar ju”, vilket inte ens var sant. Ofta jämför man sig med många, men på olika saker: exempelvis ”jag ska träna och vara snygg som Lisa, leva ett lika socialt liv som Johan, laga lika god och näringsrik mat som mamma, jobba lika duktigt som pappa och ha lika fint hemma som i Sköna Hem-tidningen”. Det perfekta livet?
Till slut stirrar ändå sanningen en i vitögat. Vi måste inse att Corona-viruset, klimatförändringarna och stressjukdomar existerar. Trots att vi önskar att det inte var så. Så det är bara att förhålla sig: iaktta fysiskt avstånd, tvätta händerna, stanna hemma när vi är sjuka. På motsvarande sätt kan vi lämna bilen och cykla oftare, minska eller utesluta köttkonsumtion, välja ekologiskt och närproducerat, köpa färre klädesplagg, minska antalet flygresor. Och när det gäller stressen: ta pauser, äta bra lunch och gärna med någon man tycker om, stänga av datorn lite tidigare ett par dagar i veckan för att gå och träna, och kanske våga tacka nej till en arbetsuppgift eller ett utökat ansvar (någon annan kanske då får en efterlängtad chans?).
Vi vet så mycket om människans behov nu – och det är inte längre coolt att alltid ha fullt upp. Ett rikt friskt liv kan inte byggas av dåliga sömnvanor, stillasittande dagar med kaffe, näringsfattiga eller obefintliga luncher och sociala medier/annan skärmtid istället för verkliga relationer. Vi behöver på allvar återhämtning, variation, reflektion och relationer. Det är kanske extra viktigt nu i Corona-tid. Det är nu ännu lättare att bli sittande vid datorn. Så se till att ta pauser, pauser och pauser! Koppla av ibland och koppla om ofta. Titta upp, titta ut, andas. Ta hand om dig. På riktigt, med en äkta välvilja riktad mot dig själv och inte med pekpinnar och sträng röst. Gillar du att promenera – gör det. Gillar du yoga – gör det. Gillar du att cykla – gör det. Reflektera över vad som fungerar för just dig. Prova dig fram. Våga ta en stund i stillhet med dig själv, kanske är det då du upptäcker dina verkliga behov. Att vi behöver återhämtning vet vi – tack vare att vi lyssnat på experterna. Men mest tack vare att det faktiskt fungerar.
