DEBATT – av Håkan Hydén, professor emeritus i rättssociologi vid Lunds Universitet
Frågan har blivit aktuell sedan AD häromveckan beslutat att underkänna Lunds Universitets (LU:s) beslut om avsked av en forskare som anklagats för forskningsfusk. Diskussionens vågor har gått höga, inte minst efter det att LU:s rektor i artiklar i Sydsvenskan (9 och 12 maj) förklarat att han/LU inte finner sig i AD:s beslut utan utnyttjar möjligheten att med stöd av 39 § lagen om anställningsskydd köpa sig fri. Beslutet om avsked står då fast trots AD:s dom, något som inte minst upprört Sulf:s förbundsordförande, som är det förbund som drivit målet i AD .
Diskussionen har handlat om AD verkligen kan veta bättre än vetenskapliga experter om vad som är forskningsfusk. Denna frågeställning bygger dock på en missuppfattning.
AD har prövat om LU haft rättslig grund för sitt beslut om avskedande. AD har inte till uppgift att pröva frågan om det i sak förelegat forskningsfusk eller ej, utan om det bevisats från universitetets sida att forskningsfusk ägt rum. Detta är en prövning som vilar på processrättslig grund. Den som påstår något måste också kunna visa detta, etc.
Då underkastas bedömningen av problemet särskilda regler som är styrande för bedömningen. Dessa regler har karaktären av att vissa procedurregler måste följas. Det är utfallet av dessa som är bestämmande för domen.
I det här fallet har det varit AD:s uppgift att bedöma om LU:s beslut att avskeda forskaren varit lagligen grundat, se dom.
AD börjar då med att framhålla att den omständigheten att LU fattat beslut om att forskaren gjort sig skyldig till oredlighet i forskning är inte samma sak som att juridiska skäl för avsked föreligger. När problemet med forskningsfusk ska hanteras juridiskt har AD anledning att pröva ett antal frågor.
Den första frågan är bevisningen. Har LU bevisat att forskaren gjort sig skyldig till påstådd oredlighet i forskning? Den rättsstatliga utgångspunkten är då att det är LU som måste visa detta och också kunna motbevisa de relevanta invändningar som forskaren gör och som inte kan avfärdas som helt osannolika.
AD konstaterar i sin dom att LU genom staten inte har visat att forskaren gjort sig skyldig till påstådd oredlighet i forskning, varför avskedandet ogiltigförklaras. Frågan om det faktiskt har förelegat forskningsfusk eller ej besvaras inte av den juridiska prövningen. Den konstaterar enbart att det vid en juridisk prövning inte funnits tillräckliga skäl att hävda att det föreligger forskningsfusk i det särskilda fallet.
LU:s rektor har därför sett sig föranlåten att på nytt i massmedia (Sydsvenskan 12 maj) förklara att han motsätter sig AD:s dom. Han menar att ingen av de sakkunniga har kommit fram till att den aktuella forskarens studier stämmer. När AD tar ställning juridiskt till vad som framkommit under rättegången kommer de dock fram till ett annat resultat. I domen hävdar AD att forskaren genom sitt ombud har framställt en rad detaljerade invändningar mot det resonemang som LU fört fram i processen, utan att dessa egentligen bemötts, än mindre motbevisats.
Här står uppenbarligen två olika synsätt mot varandra. Vetenskapens bedömningar om vad som är sant/falskt står mot juridikens rätt eller fel. Detta gör att det säkert också är en fråga om kommunikation. Vad man kan konstatera är att LU i det aktuella ärendet i vart fall inte lyckats framställa sin sak på ett sätt som övertygat domstolen.
