DEBATT – av Daniel Svensson, Advokat på FIRMAN, advokaterna Fialdini Dahlqvist och Richard Jacobsson, Forensisk expert på FSEC.
I den svenska rättsordningen är det domstolen som bevisvärderar. Vissa mål kan bli komplicerade därför att vissa centrala frågeställningar, med betydelse för utgången i målet, sätts i knäet på sakkunniga. Det kan t.ex. vara fråga om en allvarlig psykisk störning föreligger eller värdering av om ett händelseförlopp har inträffat enligt uppställda hypoteser. Bevisvärderingen får dock aldrig hamna i knäet hos sakkunniga.
Två debattartiklar kommer att belysa omständigheter i ett mål där, enligt vår bedömning, såväl ”hypotesmanipulation” som ”skaltaktik” har använts. Vi vill även lyfta den sakkunniges roll i processen och problematisera situationen när den sakkunniges övertag tenderar att fylla ett kunskapsglapp i domstolens bevisvärdering. Den första artikeln avser hypotesmanipulation, den andra artikeln skaltaktik. Innan vi närmare berör omständigheterna i det enskilda fallet, krävs dock en redogörelse för några av grunderna avseende hypotesformulering inom forensisk vetenskap samt hur hypoteser kan manipuleras till den ena partens fördel eller nackdel.
Grunden för en forensisk värdering är att det finns forensiska resultat (t.ex. iakttagelser, analysresultat etc.) samt hypoteser. En förutsättning är att hypoteserna är ömsesidigt uteslutande. Med det menas att hypoteserna måste formuleras så att huvudhypotesen och alternativhypotesen inte kan vara sanna samtidigt. För att ta ett enkelt exempel: det går inte att välja ”Nils Nilsson har befunnit sig på T-centralen kl. 12.00 den 3 Juni 2018” som huvudhypotes och ”Nils Nilsson har befunnit sig i Stockholm kl. 12.00 den 3 Juni 2018” som alternativhypotes. Skälet är att både huvudhypotesen och alternativhypotesen är sann om huvudhypotesen är sann.
I rättsliga sammanhang kan hypoteser formuleras på tre nivåer: källnivå, aktivitetsnivå eller brottsnivå.
Källnivå beskriver ett spårs ursprung. Uppdragsgivaren vill veta om det finns ett samband mellan två spår, t.ex. ”besudlingen i spåret kommer från Nils Nilsson” (huvudhypotes) och ”besudlingen kommer från någon annan” (alternativhypotes).
Aktivitetsnivå beskriver huruvida en viss händelse har inträffat eller inte, t.ex. ”Nils Nilsson hade vaginalt samlag med Anna Andersson den 3 juni 2018” (huvudhypotes), ”Nils Nilsson och Anna Andersson har inte träffats mellan den 1 och 3 juni 2018” (alternativhypotes).
Brottsnivå behandlar frågeställningar och hypoteser om brott och skuld. Har ett brott begåtts? När begicks brottet? Vilket brott? Vem är gärningsperson?
Forensiska undersökare gör värderingar på källnivå och aktivitetsnivå. Domstolarna ska göra värdering på brottsnivå.
Hypotesformulering på källnivå brukar vara relativt okomplicerad eftersom det handlar om samband mellan två spår. Men som Anders Norgaard och Birgitta Rasmusson tydligt redogjorde för i sin debattartikel i Dagens Juridik 2020-03-04 så kan formulering av hypoteser på aktivitetsnivå vara betydligt mer komplicerad.
Det som ofta görs på aktivitetsnivå är att hypoteserna formuleras med utgångspunkt i målsägandens och den misstänktes berättelser om vad som har inträffat (versionerna).
Målsägarens version väljs som huvudhypotes och den misstänktes version väljs som alternativhypotes. Redan här ska anmärkas att det är till den misstänktes nackdel att formulera alternativhypotesen enligt den misstänktes version. Skälet är att den misstänkte varken behöver tala sanning eller bevisa sin oskuld i brottmål. Med denna utgångspunkt kan man fundera på om alternativhypotesen istället borde formuleras på ett sätt som täcker in alla andra hypoteser än huvudhypotesen.
För att åskådliggöra nämnda problematisering, jämför hypotesformuleringarna nedan:
Formulerade enligt parternas berättelse ”Nils Nilsson hade vaginalt samlag med Anna Andersson den 3 juni 2018” (huvudhypotes), ”Nils Nilsson och Anna Andersson har inte träffats mellan den 1 och 3 juni 2018” (alternativhypotes).
Alternativhypotesen täcker in alla andra händelser än den påstådda händelsen ”Nils Nilsson hade vaginalt samlag med Anna Andersson den 3 juni 2018” (huvudhypotes), ”Annan aktivitet än vaginalt samlag har ägt rum den 3 juni 2018” (alternativhypotes).
Av praktiska skäl, och möjligen i ambitionen att så långt som möjligt få svar på det faktiska händelseförloppet, vill åklagaren ofta få en värdering av hur sannolika de forensiska resultaten är utifrån parternas versioner. Därför väljs ofta parternas berättelser som hypotespar. Valet skulle i och för sig kunna försvaras med utgångsläget att målsäganden och den tilltalade kan påverka ”sin egen” hypotes genom den version de lämnar. Det är ju nämligen parternas berättelser (tillsammans med övrig bevisning) som domstolen slutligen bevisvärderar.
Nämnda hypotesmetod är dock förenad med allvarliga risker. Det skulle t.ex. vara minst sagt opassande om en forensisk undersökare började plocka vissa detaljer ur målsägarens eller den misstänktes version och skapa en hypotes av utvalda delar som medför att sannolikheten för resultaten utifrån den manipulerade hypotesen gav lägre sannolikhet än utifrån hypotesen som innefattar samtliga detaljer.
På detta sätt kan hypoteser manipuleras för att optimera resultatvärden åt ena eller andra hållet. Hypotesmanipulation kan så klart företas medvetet under förundersökningen, men manipulation kan även uppkomma till följd av att den forensiska undersökaren formulerar hypoteserna utifrån bristfällig eller felaktig information om versionerna. Hypotesmanipulation får ofta stora konsekvenser för den forensiska bedömningen.
Förutsättningar för en robust, logisk och transparent värderande undersökning1 på aktivitetsnivå är bl.a.:
att den forensiska undersökaren har tillgång till båda versionerna vid sina bedömningar.
att den forensiska undersökaren objektivt och opartiskt tar hänsyn till samtliga detaljer i dessa versioner som kan påverka sannolikhetsbedömningarna.
att det klart redovisas vad som utgör huvudhypotes och alternativhypotes.
I det följande kommer ett konkret exempel från en nyligen meddelad dom. I målet framkom omständigheter som domstolen menade talade till den misstänktes fördel och nackdel. Vår granskning är helt avgränsad till den forensiska metoden och hypoteserna som forensikern från NFC formulerade i sitt vittnesmål.
Kärnfrågan i målet var om ett vaginalt samlag hade ägt rum. Ur domen framkommer två olika versioner av vad som ska ha inträffat. Forensikern valde att formulera hypoteser på aktivitetsnivå eftersom denne uttalade sig om hur förväntade resultaten var utifrån målsägandens respektive den misstänktes version. Eftersom målsägandens version innefattade ett påstående om vaginalt samlag fick denna aktivitet av logiska skäl bilda huvudhypotes. Det intressanta är den anmärkningsvärda diskrepans som kunde iakttas mellan forensikerns alternativhypotes och vad som de facto var den misstänktes version.
Forensikerns alternativhypotes enligt domen:
att den misstänkte kortvarigt haft en torr hand på målsägarens vagina.
att den misstänkte långt senare onanerat.
Den tilltalades version såsom den beskrivs i domen (uppgifter som i allt väsentligt även lämnades i förhör under förundersökningen):
att de befann sig i bilen i ca 1 timme.
att målsägaren tog av sig byxor och trosor i bilen efter 40 minuter.
att målsägaren smekt sig själv på sin vagina i bilen under ca 2 minuter.
att målsägaren tog i misstänkts händer efter att hon smekt sig själv.
att misstänkts händer kom i kontakt med målsägarens vagina.
att misstänkt hanterade målsägarens kläder i bilen efter ovan nämnda händelser.
att de kramades när de skiljdes åt.
att misstänkt kissade när han kom hem.
att misstänkt onanerade senare på kvällen.
Forensikerns alternativhypotes omfattade bara två detaljer i den tilltalades version medan de övriga detaljerna inte behandlats. Vidare kunde det konstateras att utredarnas egen frågeformulering till NFC var bristfällig, framförallt genom att det utelämnades ett stort antal detaljer från den misstänkte version. I det här fallet har forensikern dessutom gjort ett antagande om att det var fråga om en torr hand, vilket inte kommer fram i den misstänktes version. Detta är också till nackdel för den misstänkte eftersom dna svårare förs över till/från en torr hand än en blöt hand.
Frågan är alltså vad denna objektiva hypotesmanipulation får för konsekvenser vid den forensiska bedömningen?
Enligt den forensiska metoden sannolikhetsbedöms de forensiska resultaten, som i detta fall utgjordes av dna-spår på klädesplagg och på olika delar av personernas kroppar, givet de olika versionerna. Till saken hör att sperma inte iakttogs i något av spåren. I domen framkommer att en central omständighet för den forensiska bedömningen är att dna-resultaten kopplar korsvis, dvs. att den misstänktes dna anträffats i målsägarens trosor och målsägarens dna anträffats på den misstänktes penis. Ur en lekmans perspektiv framstår denna iakttagelse som mycket sannolik vid förekomsten av vaginalt samlag. Det är därför föga förvånande att forensikern beskriver att resultaten, utifrån den sammantagna bedömningen, är förväntade utifrån målsägarens version av händelseförloppet. Däremot måste det i nästa steg även bedömas om dessa resultat kan vara sannolika sett från den misstänktes version. Skälet är att det kan finnas andra aktiviteter som kan förklara resultaten lika bra.
Detta gäller inte bara enskilda aktiviteter. Det kan även finnas kombinationer av händelser som förklarar dna-förekomsten, detta eftersom dna-överföring kan ske sekundärt (om någon vidrör en våt besudling kan dna därifrån överföras till en annan yta). Om den misstänkte och målsäganden t.ex. har snutit sig eller avsatt saliv i varandras underkläder, som de sedan direkt har tagit på sig, skulle det möjligen vara lika förväntat att få den korsvisa kopplingen som om ett samlag hade ägt rum.
Desto fler påstådda aktiviteter som kan medföra överföring av dna till de intressanta områdena desto större sannolikhet är det för att dna-spåren har avsatts där utifrån dessa påstådda aktiviteter. För kvantifiering av dessa sannolikheter krävs kunskap om mekanismer i överföring och persistens, varför det krävs att en forensiker med kunskap om biologiska spår och dna-överföring gör denna kvantifiering utifrån omfattande information i ärendet.
Eftersom en eller flera aktiviteter var för sig eller tillsammans kan förklara dna-spåren innebär ett selektivt urval av detaljer i den misstänktes version en begränsning till den misstänktes nackdel. Hypotesmanipulation leder till att den sannolikhet forensikern har bedömt är mindre än den verkliga sannolikheten för resultaten utifrån den misstänktes fullständiga version.
Forensiker brukar ducka frågan om hypotesmanipulation med att de varken kan eller ska ha någon uppfattning om sannolikheten för hypoteserna (hypoteserna ska tillhandahållas av utredningen). Enligt vår uppfattning är det oansvarigt att använda eller formulera hypoteser på information som kommer i ofullständigt skick.
Att göra en forensisk bedömning på aktivitetsnivå inför sittande rätt bör i princip alltid vara olämpligt, i synnerhet om ingångsvärdena för utlåtandet är bristfälliga. Hypotesformuleringar och forensiska bedömningar bör göras utifrån undersökningsmaterial, analyser, skriftlig information eller annan tillförlitlig dokumentation. Fördelen är att oklarheter eller motsägelser i underlaget kan identifieras och redas ut innan värderingen sker. Även NFC:s ståndpunkt synes vara att forensiska bedömningar inte ska göras på information som forensikern får inför sittande rätt, se avsnittet om samvärdering i Anders Norgaard och Birgitta Rasmusson debattartikel i Dagens Juridik 2020-03-04.
Hypotesmanipulation som fenomen kan vara oerhört svårupptäckt för den som inte är bevandrad i forensisk vetenskap. I nästa artikel kommer vi redogöra för hur resultat av undersökningen kan presenteras på olika sätt och hur skaltaktik också kan användas till nackdel för den misstänkte.
