DEBATT – av Sven-Erik Alhem, förbundsordförande Brottsofferjouren Sverige och tidigare överåklagare.
De flesta människor har numera en fullgod insikt om under vilka allmänt sett miserabla förhållanden sexsäljande kvinnor befinner sig.
Detta bör – mot bakgrund av den numera gällande utformningen av BrB:s 6 kap, där också grov oaktsamhet på den subjektiva sidan kan föranleda straffansvar för våldtäkt – innebära möjlighet för en bättre tackling av många misstänkta sexköp.
De flesta utredningar bör kunna inriktas mot i första hand en förundersökning om misstänkt våldtäkt (ofta med inriktning också mot människohandel), och i andra hand om sexköp. Grunden är då att den misstänkte sexköparen inte har ansträngt sig för att ta reda på hur det egentligen förhåller sig med själva samtycket. Kan det sexuella umgänget, med beaktande av de extrema omständigheterna, verkligen anses ha skett frivilligt? Betalningen bör i realiteten ytterst betraktas som ett belägg för att umgänget inte skett frivilligt. Snarare är betalningen i stället ett sätt för gärningspersonen att enkelt köpa sig en dokumentation för ”frivilligt” deltagande.
För att än mer förbättra förutsättningarna för denna önskvärda rättsliga tacklingsmöjlighet bör lagstiftaren agera genom att:
1) snarast ta bort kravet på grov oaktsamhet i 6 kap 3§ brottsbalken,
2) upphäva det i sammanhanget otidsenliga andra stycket som ger straffrihet om våldtäktsgärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som ”mindre allvarlig”. En rimlig prövning bör i stället vara att omständigheterna i varje enskilt fall beaktas inom ramen för straffvärdet och därmed får påverka påföljden.
Avslutningsvis kan stark kritik riktas mot utformningen av sexköp som brott endast mot det allmänna och inte mot den person som avses skyddas. Sexköp är i grunden i högsta grad ett målsägandebrott och bör därför också utformas som ett sådant.
Brottsofferperspektivet får aldrig glömmas bort.
