Kan Kriminalvården gå över gränsen på 18 år när man lägger ihop flera tidsbestämda fängelsestraff?
Denna fråga skapade oenighet i kammarrätten men besvarades nekande, med hänvisning till principerna om likabehandling och förutsägbarhet.
Högsta förvaltningsdomstolen kommer nu att ta ställning i frågan, i enlighet med ett nytt prövningstillstånd.
Svea hovrätt dömde i februari 2010 en man till fängelse i tre år och tre månader. I december 2013 dömdes mannen av en appellationsdomstol i Thailand till livstids fängelse. Påföljden omvandlades dock genom benådning till en tidsbestämd fängelsepåföljd på 36 år och 8 månader. I juni 2018 beslutade den svenska regeringen att det senare fängelsestraffet fick verkställas i Sverige och anpassade fängelsestraffet till fängelse i 18 år.
Efter att mannen kom till ett svenskt häkte i januari 2019 utfärdade Kriminalvården ett strafftidsbeslut avseende de sammanlagda straffen. Enligt detta beslut inföll den tidigaste dagen för villkorlig frigivning i augusti 2024 och den totala strafftiden uppgick till 21 år och 3 månader.
Ungdomsreduktionen i livstidsfall
I en nyligen meddelad dom tar Högsta domstolen upp en fråga som har varit olöst under många år: Hur ska straffmätningen ske när en ung person, som på grund av sin låga ålder inte får dömas till livstids fängelse, har begått brott som för en vuxen hade föranlett livstid? Martin Borgeke redovisar avgörandet och diskuterar dess närmare innebörd.
Överklagade
Mannen överklagade Kriminalvårdens beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm och yrkade den tidigaste dagen för villkorlig frigivning skulle tidigareläggas till juni 2022. Mannen hävdade bland annat att Kriminalvårdens beslut innebar att fängelsestraffets tid översteg 18 år och att beslutet därför var i strid med 2 kap. 10 § regeringsformen och 26 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken, BrB.
Förvaltningsrätten konstaterade att varken i den i målet gällande lagen om beräkning av strafftid, StidL, eller i förarbetena till denna anges någon övre gräns för strafftidens längd vid sammanläggning.
Sammantaget menade domstolen att det saknas stöd för att den gräns på fängelse i 18 år som uppställs i 26 kap. 2 § andra stycket BrB är att se som en sådan generell gräns som ska tillämpas analogt vid sammanläggning enligt 25 § StidL. Eftersom förvaltningsrätten inte heller fann några andra skäl att ändra Kriminalvårdens beslut avslogs överklagandet.
Mannen överklagade domen till Kammarrätten i Stockholm.
Kammarrätten slog i likhet med underinstansen fast att det varken i StidL eller i förarbetena till denna lag anges någon övre gräns för strafftidens längd vid en sammanläggning av flera verkställbara fängelsestraff i ett strafftidsbeslut.
Huvudregel max 18 år
Domstolen ansåg dock att det vid en sådan avsaknad av uttalade tidsgränser ligger närmast till hands att – med beaktande av rättsliga principer som förutsebarhet och likabehandling – söka vägledning i brottsbalkens bestämmelser om fängelse. Enligt brottsbalken är huvudregeln för fängelse på viss tid är att straffet inte får överstiga tio år, eller i vissa fall 18 år.
Om inte brottsbalkens bestämmelser om fängelse beaktas även vid de strafftidsbeslut som fattas av Kriminalvården kan situationer uppstå där lika fall behandlas olika, konstaterade kammarrätten. Detta skulle strida mot den straffrättsliga principen om likabehandling. Det kan heller inte anses förenligt med principen om förutsebarhet att det inte finns en uttrycklig övre gräns för Kriminalvårdens beslut om sammanläggning av straff, ansåg domstolen.
Saknas förutsättningar
Det saknades därför förutsättningar för Kriminalvården att vid sammanläggning av fängelsestraff på viss tid fatta strafftidsbeslut där den sammanlagda strafftiden överstiger 18 år.
Förvaltningsrättens dom och Kriminalvårdens beslut upphävdes därför och målet återförvisades till Kriminalvården för ny prövning.
Kammarrättspresidenten var dock skiljaktig och ansåg att Kriminalvården hade haft fog för beslutet att sammanlägga mannens fängelsestraff till en strafftid över 18 år.
Ska prövas i högsta instans
Högsta förvaltningsdomstolen beslutar nu att ta upp Kriminalvårdens överklagande och meddela prövningstillstånd i målet. Det blir nu upp till domstolen att svara på hur strafftidsberäkningen ska göras vid sammanläggning av flera fängelsestraff. (Blendow Lexnova)
