En anpassningsåtgärd som gör det möjligt att dela sovrum med sin sambo behövs normalt inte för att göra en bostad ändamålsenlig för en person med funktionsnedsättning, enligt Högsta förvaltningsdomstolen.
En rullstolsburen kvinna som vill få en trapphiss för att kunna sova med sin sambo på övervåningen får därför avslag i högsta instans.
Förvaltningsrätten i Uppsala biföll i en dom en kvinnas överklagande avseende bostadsanpassningsbidrag.
Kvinnan är rullstolsburen och bor i en tvåvåningsbostad, där hon redan har fått hjälp att tillgänglighetsanpassa hela undervåningen, som rymmer badrum, kök, vardagsrum och ett sju kvadratmeter stort rum som kvinnan idag använder som sovrum. Hon vill dock få en trapphiss på plats så att hon kan vistas även på övervåningen. Hon skulle då kunna arbeta hemifrån i ett arbetsrum, måla och dela sovrum med sin sambo – samt ”delta i familjelivet fullt ut”.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Krav att dela säng
Enligt förvaltningsrätten krävdes det också att kvinnan kunde få dela säng med sin sambo för att hennes bostad skulle bli ändamålsenlig för henne – och möjligheterna att fullt ut delta i familjelivet skulle dessutom öka. Ett arbetsterapeutintyg visade samtidigt att kvinnans psykologiska välbefinnande och fortsatta rehabilitering skulle gynnas av att ”komma upp på övervåningen” – något som gjorde att det fanns ”en klar koppling mellan den sökta åtgärden och funktionsnedsättningen”.
Rättens ordförande var dock skiljaktig och ansåg att bostaden fick anses ändamålsenlig även utan ytterligare bostadsanpassning. Det kunde därför inte anses nödvändigt att installera en trapphiss.
Kammarrätten i Stockholm gick senare på motsvarande linje som underinstansens majoritet.
”Det finns inte någon generell rätt att få bostadsanpassningsbidrag för att kunna utnyttja hela sitt hus. Bidrag kan dock lämnas tex. om ett befintligt utrymme i bostaden behöver göras tillgängligt för den funktionshindrade och behovet av anpassning inte kan tillgodoses i entréplanet genom en omdisponering av det befintliga utrymmet”, skrev domstolen.
Kan tillgodoses på entréplan
Kvinnans behov av sömn, hygien, samvaro och matlagning kan tillgodoses på entréplanet – något som framgår av utredningen. Det går också bra att ordna en arbetsplats där och att måla där.
Domstolen hänvisade dock till syftet med bostadsanpassningsbidraget och ansåg att kvinnan, ”för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt”, behövde få möjlighet att dela sovrum med sin sambo. Hennes medicinska intyg stödde samtidigt att detta skulle gynna både kvinnans psykologiska välbefinnande och fortsatta rehabilitering. Det var därför nödvändigt med en trapphiss för att bostaden skulle bli ändamålsenlig för kvinnan, ansåg en enig kammarrätten. Domstolen återförvisade dock ärendet till kommunen för förnyad prövning av de resterande förutsättningarna för bostadsanpassningsbidrag.
Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, upphäver nu underinstansernas avgöranden och fastställer kommunens avslagsbeslut.
Frågan i målet är om en anpassningsåtgärd som gör det möjligt att dela sovrum med en sambo är nödvändig för att en bostad ska vara ändamålsenlig för en person med funktionsnedsättning.
Bestämmelserna om bostadsanpassningsbidrag syftar till att möjliggöra för personer med funktionsnedsättning att bo i en egen bostad. Reglerna kompletterar de generella bestämmelserna i plan- och bygglagen om att göra bostäder tillgängliga och användningsbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
Bidrag kan lämnas för åtgärder som behövs för att bostaden ska utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt och en person med funktionsnedsättning ska här ”så långt som möjligt kunna använda sin bostad som alla andra och självständigt kunna tillgodose sina grundläggande och vardagliga behov”. I behoven innefattas möjligheten att kunna förflytta sig inom respektive in och ut ur bostaden – men vad som i övrigt ska anses behövligt får bedömas från fall till fall.
Måste finnas klar koppling
Det måste dock finnas en klar koppling mellan funktionsnedsättningen och anpassningsåtgärderna, betonar HFD. Kopplingen ska enligt motivuttalanden ”vara så stark att åtgärderna kan bedömas som nödvändiga med hänsyn till funktionsnedsättningen”. Det kan här enligt HFD till exempel handla om att funktionsnedsättningen medför ett tillsynsbehov som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att att en passningsåtgärd vidtas för att ge tillgång till ett gemensamt sovrum.
Kvinnans funktionsnedsättning medför dock inget sådant tillsynsbehov och det är heller inte visat att hon behöver nyttja övervåningen, eftersom hon ”på entréplanet har tillgång till samtliga nödvändiga bostadsfunktioner, bl.a. för sömn och vila samt för samvaro med sin sambo och den övriga familjen”.
Kvinnan har i och med det inte rätt till bostadsanpassningsbidrag för trapphiss och kommunens överklagande bifalls därför. (Blendow Lexnova)
