Våren 2015 annonserade Södertörns högskola efter en lektor i offentlig rätt med inriktning mot socialrätt.
Den döve mannen, som är juris doktor i offentlig rätt, sökte tjänsten. Han var på anställningsintervju och fick hålla en provföreläsning.
Mannen föreläser på teckenspråk som översätts till talspråk via tolk.
Mest kvalificerade
Mannen var enligt högskolan den mest kvalificerade sökanden till tjänsten. Högskolan kom dock fram till att de åtgärder främst tolktjänster som skulle behövas för att mannen skulle kunna arbeta som lektor skulle bli alltför kostsamma. Högskolan avbröt därför tillsättningen.
Diskrimineringsombudsmannen stämde staten genom högskolan och hävdade att mannen hade blivit diskriminerad. Enligt DO hade högskolan inte vidtagit ”skäliga åtgärder” för att mannen skulle komma i en jämförbar situation med personer utan hans funktionsnedsättning.
Enligt DO skulle den årliga kostnaden för åtgärderna hamna på cirka 520 000 kronor per år – någonting som högskolan inte håller med om eftersom deras beräkningar visar att kostanden skulle uppgå till cirka 700 000 kronor.
Dyra tolkkostnader
AD konstaterar att högskolan är en statlig myndighet med stor personalbudget och att anställningen gällde en tillsvidareanställning på heltid vilket talar för att det ska ställas större krav på så kallade tillgänglighetsåtgärder.
Eftersom det är fråga om en lektorsanställning med ett relativt stort antal undervisningstimmar skulle högskolans årliga kostnader för tolktjänster i praktiken motsvara mannens lön före skatt, utan arbetsgivaravgifter.
Inte ens 500 000 skäligt
AD konstaterar att detta inte är en fråga om en kostnad av engångskaraktär och åtgärderna skulle inte komma andra arbetstagare med funktionsnedsättning till godo.
AD skriver i sina domskäl:
”Arbetsdomstolen kan inte finna att vare sig FN-konventionen, arbetslivsdirektivet, diskrimineringslagen eller dess förarbeten ger stöd för att det är skäligt att kräva att en arbetsgivare, i en situation som den aktuella, ska svara för åtgärder för tillgänglighet av aktuellt slag till en årlig kostnad om drygt 500 000 kr. Domstolen har därvid beaktat att det är fråga om en tillsvidareanställning hos en statlig myndighet med stor personalbudget.”
DO förlorar
AD anser inte heller att förordningen om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken ger stöd för att det enligt diskrimineringslagen kan krävas av högskolan att vidta åtgärderna.
AD går därför på högskolans och statens linje.
