Förvaltningsrätten fattade beslut om vård av en tolvårig flicka med stöd av fel bestämmelser i LVU.
Det anser Kammarrätten i Göteborg som återförvisar målet för ny prövning.
Tvist uppstod vid Förvaltningsrätten i Göteborg avseende ett omedelbart omhändertagande av en tolvårig flicka enligt lagen om vård av unga, LVU.
Stadsdelsnämnden Västra Hisingen i Göteborgs kommun hade beslutat att omedelbart omhänderta flickan med stöd av LVU § 2.
”Saknades anledning”
Förvaltningsrätten instämde i nämndens beslut och ansåg det sannolikt att flickan behövde beredas vård enligt LVU § 3 på grund av ”eget socialt nedbrytande beteende.” Domstolen menade att det därför saknades anledning att ta ställning till beredande av vård enligt § 2.
Domen överklagades till Kammarrätten i Göteborg.
Flickans vårdnadshavare anförde att förvaltningsrätten inte hade prövat nämndens faktiska yrkande eftersom den gjort en bedömning enligt LVU § 3 och inte § 2. Rätten hade genom sitt agerande därmed gått utanför processramen i målet.
Frågan för kammarrätten är alltså vilken ram som faktiskt gäller i fråga om domstolens prövning av ett underställt beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU.
Direkt avgörande
Domstolen konstaterar att rättsverkningarna av ett beslut om vård med stöd av § 3 skiljer sig från vård med stöd av § 2, till exempel avseende särskilda befogenheter att begränsa personens rörelsefrihet samt att göra ingrepp i den personliga integriteten. Hur socialnämnden utformar sitt beslut är också direkt avgörande för hur vårdnadshavare utformar sin talan vilket i förlängningen påverkar deras möjlighet att ta tillvara sin rätt.
Kammarrätten bedömer därför att prövningsramen ska begränsad av hur socialnämndens yrkande är utformad. När förvaltningsrätten gjorde sin bedömning med stöd av LVU § 3 gick den därmed utöver vad som yrkats av nämnden.
Det överklagade beslutet ska således upphävas och målet återförvisas till förvaltningsrätten för en prövning av förutsättningarna att bereda flickan vård med stöd av LVU § 2. (Blendow Lexnova)
