Den 15-åriga flickan kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan under hösten 2015. Hon hade inga andra släktingar i Sverige som kunde ta hand om henne än den vuxna brodern och dennes hustru.
Brodern, hans hustru och ytterligare en kvinna åtalades vid Östersunds tingsrätt för äktenskapstvång.
Enligt åtalet hade de utnyttjat flickans ”utsatta belägenhet” för att tvinga henne till äktenskap med den tio år äldre mannen. De hade valt ut den tilltänkta maken och arrangerat äktenskapet utan att ta hänsyn till flickans egen vilja.
Uppfostrad i hederskontext
Av åtalet framgår också att flickan ”är uppväxt och uppfostrad i en hederskontext och att motivet var att rädda hennes och familjens heder.”
Enligt flickan själv hade hon inte haft möjlighet att säga nej till äktenskapet eftersom ”det skulle bli skamfyllt”. De åtalade personerna hade ”tjatat” på henne tills hon gav vika och ställde upp på bröllop.
Strax efter bröllopet omhändertogs den 15-åriga flickan enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och placerades på ett så kallat skyddat boende.
De tilltalade nekar till brott.
Beroendesituation
Tingsrätten konstaterar nu att flickan ”har ingått en sådan äktenskapsliknande förbindelse” som lagen ställer krav på genom en bröllopsceremoni.
Tingsrätten slår också fast att flickan har befunnit sig i en utsatt situation och i ett beroendeförhållande till sin bror och hans hustru.
Tjat och skuldbeläggande
Flickans egna uppgifter ger dock, enligt tingsrätten, inte en tillräckligt klar bild av vad som egentligen har hänt och vem som har gjort vad.
Tingsrätten skriver:
”MÄ (flickan) har känt att de tjatade och övertygade henne. Inför dessa svar har inte ställts närmare frågor om vilka det var som tjatade och övertygade henne och inte heller på vilket sätt”.
Tingsrätten fortsätter:
”Tingsrätten anser inte att något annat ät bevisat än att det som MÄ berättat om utgör sådant ’tjat och skuldbeläggande’ som lagstiftaren inte anser vara straffbart. Att det för MÄ, utifrån kulturella skäl, funnits krav på ett äktenskap kan i detta fall inte relateras till de åtalades agerande eftersom ett straffansvar är personligt.”
De åtalade frias därför.
