Det handlade om våldtäkter av särskilt allvarlig art när en kvinna under slag och knivhot tvingades till samlag i en lägenhet.
De båda männen döms därför för grov våldtäkt till fem års fängelse.
De kan dock inte utvisas, eftersom de sannolikt skulle straffas eller förföljas i hemlandet Eritrea, enligt hovrätten.
Två män i åldrarna 33 och 31 år åtalades vid Solna tingsrätt för grov våldtäkt på en kvinna.
Männen och kvinnan skulle ha träffats av en slump i Vällingby centrum och kvinnan skulle sedan ha följt med männen till en lägenhet och övernattat där.
Morgonen därpå ringde kvinnan Polisen och anmälde männen för att ha våldtagit henne.
Under knivhot
I tingsrätten uppgav kvinnan bland annat att hon vid flera tillfällen under natten tvingats till samlag av männen under knivhot. Hon ska också ha blivit slagen i ansiktet och på kroppen. Hon hade gjort fysiskt motstånd genom att bland annat slå mot gärningsmännen.
33-åringen medgav att han haft vaginalt sex med kvinnan men menade att samlaget varit frivilligt. Han nekade till att ha misshandlat kvinnan eller hotat henne med kniv.
31-åringen nekade till samtliga anklagelser och uppgav att han varit trött och gått och lagt sig efter ankomsten till lägenheten och därför inte hört något om att kvinnan skulle ha blivit utsatt för något övergrepp.
Beträffande kvinnans trovärdighet och tillförlitlighet konstaterade tingsrätten bland annat följande:
Kvinnans berättelse var levande, ganska lång och relativt detaljerad. Det hon uppgav under förundersökningen stämde överens med det hon berättade vid huvudförhandlingen. Uppgifterna framstod i stort som sammanhängande och logiska.
”Starkt bevisvärde”
Två undantag var att hon enligt tingsrätten tycktes ha blandat samman vem av männen som burit ett pärlhalsband samt vem av dem som haft samlag med henne först.
Genom Nationellt forensiskt centrums, NFC, analyser fann dock tingsrätten det visat att 33-åringen haft samlag med kvinnan. Tingsrätten fann också med stöd av både NFC:s analys och av kvinnans och 33-åringens vittnesmål det styrkt att även 31-åringen trots sitt nekande haft vaginala samlag med kvinnan.
Tingsrättens sammantagna slutsats kring kvinnans trovärdighet var att hennes berättelse hade ett starkt bevisvärde.
Det anmärktes dock att kvinnans trovärdiga berättelse inte ensam var tillräcklig utan att denna skulle bedömas i förening med annat som framkommit i målet.
Tingsrätten fann att både rättsintyget och de foton som visade skadorna på kvinnan var förenliga med kvinnans berättelse om vad som hände i lägenheten. 31-åringen kunde inte ge någon förklaring till att spår av kvinnans DNA fanns på hans penis och händer.
Kvinnan berättade att hon blivit slagen i ansiktet. 33-åringen kunde inte ge någon förklaring till att DNA från kvinnan fanns på båda hans händer.
Grova våldtäkter
Det starka bevisvärdet i kvinnans berättelse – i kombination med bland annat kvinnans skador och männens DNA-spår – visade enligt tingsrätten att åklagarens utredning var mycket stark. Kvinnans uppgifter om att hon blivit våldtagen av de båda männen ansågs därför vara riktiga.
Ifråga om våldtäkterna var att se som grova anfördes att båda männen genomfört de sexuella handlingarna utan att kvinnan deltagit frivilligt. Det var också av särskild betydelse att de slagit henne och hotat henne med kniv. Övergreppen pågick dessutom under några timmar.
Domstolen noterade att våldtäktsbrott som är en följd av våld och hot av särskilt allvarlig art är att bedöma som grovt. Tingsrätten dömde därför männen för grov våldtäkt till fängelse i fem år vardera.
Krävs synnerliga skäl
Frågan blev därmed om det fanns förutsättningar att utvisa männen.
Männen hade vistats i Sverige med uppehållstillstånd i mer än fyra respektive fem år och det krävdes därför synnerliga skäl för att döma till utvisning. Båda hade dessutom flyktingstatus enligt Migrationsverket.
De gärningar som männen dömdes för var av särskilt allvarlig art och hade inneburit en svår integritetskränkning för kvinnan.. I och med detta var kravet på synnerliga skäl för utvisning uppfyllt, enligt tingsrätten.
I Migrationsverkets yttranden framhölls dock att det fanns så kallade individuella verkställighetshinder – hinder som är direkt kopplade till den enskilde utlänningen som individ.
Utgångspunkten vid sådana är att domstolen inte ska besluta om utvisning om hindret bedöms vara bestående.
Kan inte utvisas
Tingsrätten konstaterade att det faktum att de båda männen deserterat från sina militärtjänstgöringar i Eritrea sannolikt skulle leda till att de skulle utsättas för straff eller förföljelse vid ett återvändande.
Sammanfattningsvis ansåg tingsrätten därför att männen inte kunde utvisas.
Domen överklagades till Svea hovrätt som fastställde tingsrättens dom i alla delar, utan några tillägg. (Blendow Lexnova)
Bli premiumkund och ta del av alla underliggande handlingar för endast 69 kronor/månad.
