DEBATT – av Marcus Määttä, jurist och journalist som tidigare forskat om svensk narkotikalagstiftning vid Örebro universitet.
Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet vill utreda en avkriminalisering av eget bruk av cannabis. Efter 50 år av experimenterande börjar nu politikerna tvivla på narkotikalinjen. Men svårigheterna löses inte ytterkanterna utan av narkotikapolitikens kärna.
I princip alla djurarter har ett berusningsbeteende. Det är evolutionära arv. Som med sömn, mat och närhet. Berusning är varför barnet gungar och huskatter letar kattmynta. Sen kriget mot narkotika initierades av polisläkaren Nils Bejerot på 70-talet har vi svenskar däremot fått lära oss att berusning är en synd som ska bekämpas. En moralisk kamp mot biologiska behov.
Synsättet ledde till att den fungerande droganvändaren blev symbolen för narkotikarelaterade samhällsproblem och i slutet av 80-talet kriminaliserade Sverige eget bruk. När lagändringen genomfördes kunde en medborgare för första gången i svensk rättshistoria begå ett brott mig sig själv.
På den tiden var Polismyndigheten emot kriminaliseringen eftersom de befarade att brottsbekämpningen skulle fokusera på enskilda individer istället för organiserade gäng. De hade rätt. 30 år senare är cirka 90 procent av alla narkotikarelaterade domar eget innehav eller eget bruk av narkotika och andelen narkotikamissbrukare i kriminalvården har de senaste 30 åren ökat från 26 till 60 procent. Det är alltid svårt att jämföra länder men när det kommer till narkotikapolitiken delar Sverige och USA en gemensam historia. När allt fler riksdagspartier vill utreda den svenska linjen är det därför intressant att blicka åt väst.
Det finns få länder som i modern tid bekämpat vissa former av droger lika mycket som USA. Amerika är narkotikakrigets frontlinje och redan på 1920-talet förbjöd USA konsumtionen av en av de mest skadliga drogerna: alkoholen. När spriten kriminaliserades minskade dock inte efterfrågan. Det som förändrades var leverantören. Det var så Chicagomaffian uppstod och mellan 1917 och 1922 ökade antalet gängrelaterade dödsfall i USA med 45 procent. För att sedan minska med motsvarande siffra när alkoholen återigen legaliserades.
Chicagomaffians tid i historien påminner mycket om den organiserade brottslighet som vuxit fram i USA sedan 70-talet. Om man ställer sig frågan om kriget mot narkotika fungerar genom att rita en graf över antalet mord framgår det att dödligt våld ökar drastiskt. Utöver ökat våld kostar narkotikakriget i USA 51 miljarder dollar per år och var nionde år sedan 1979 har antalet narkotikarelaterade dödsfall fördubblats .
Effekterna av drogkontrollsystemet är ännu mer synbart i länder där narkotikaproduktionen sker. Det har lett till att såväl FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, EU:s tidigare utrikespolitiske talesperson Javier Solana samt Norges förre utrikesminister Thorvald Stoltenberg, liksom en hel rad andra tidigare statschefer ”kommit ut” de senaste åren och menat att de genom sin politik bidragit till konstruktionen av det narkotikakarteller som idag omsätter 300 miljarder dollar om året. Organiserade gäng vars ekonomiska och militära styrkor kullkastat stat efter stat i Latinamerika, Afrika och Asien. Enligt FN:s återhållsamma bedömning använder idag 250 miljoner av jordens invånare illegala droger och ett ännu större antal är involverade i odling, produktion och distribution. ”We simply cannot” menade Kofi Annan i den så kallade Annan-rapporten 2011,”treat them all as criminals”.
Sveriges drogkrig har följt den internationella utvecklingen och för att råda bot på problemet fick polisen rätt att kroppsbesiktiga potentiella droganvändare i början av 90-talet. Det viktigaste var enligt Bejerots teori att stoppa den enskilda brukaren och när lagändringen genomfördes var det många politiker som menade att Sverige fått den ultimata narkotikapolitiken.
Därefter har polisen genomfört mer än 10 000 felaktiga provtagningar med tvång varje år. Trots att varje medborgare är skyddad mot kroppsliga ingrepp från staten enligt svensk grundlag. Trots att det är medborgarna som polisen är svurna att skydda. Arbetsmetoderna har lett till att Justitieombudsmannen kritiserat polisen eftersom de kränker individens fri- och rättigheter när de helt enkelt tvingar sig in i kroppar utan anledning. Prioriteringarna har även lett till att Brottsförebyggande rådet undrar om polisens beteende fortfarande kan anses som rättssäkert.
1993 års straffskärpning är ett exempel på de otaliga justeringar som genomförts i svensk narkotika-lagstiftningen sedan 70-talet. Trots 50 år av tuffare tag har antalet narkomaner i Sverige fördubblats, mellan 1998 och 2011 halverades gatupriserna för de flesta droger, andelen unga som uppgav sig har prövat narkotika tredubblades, och Sverige som för varje år satsar mer resurser på ett narkotikafritt samhälle har näst högst narkotikadödlighet i EU. Det är av denna anledning Sverige kritiserats av FN, World Health Organization och ett flertal människorättsorganisationer för sin narkotikapolitik.
När det trots hårdare tag inte går att råda bot på den organiserade brottsligheten resulterar det över tid i en militarisering av Polismyndigheten. Ett samhälle där polisen ska lösa politiska problem genom pansarvagnar i förorterna. Men i Hall, ett av de fängelser där de kriminella sedan rehabiliteras är en av de mest lästa böckerna Narconomics – konsten att driva en drogkartell av Tom Wainwright. Personer som avtjänat fängelsestraff för narkotikabrott faller ofta tillbaka in i brottslighet och Polismyndigheten uppger att för varje person som hamnar på anstalt rekryteras en ersättare.
Även om länders inhemska förhållanden skiljer sig åt delar alla de länder som hängt på kriminaliseringsvågen samma huvudvärk. Men i USA, och grannländer som Norge, diskuteras i dagsläget en mer eller mindre kontrollerad avkriminisalsering av alla droger. Nu är inte all kriminalitet sprungen ur narkotikahandeln. Men det är den ekonomiska grogrund i vilken de kriminella gängen finner sitt syfte. En gigantisk inkomstkälla som kan gå till utbildning om drogers skadeverkan och vård vid missbruk istället för organiserad brottslighet. För om orsakerna till brottslighet inte motverkas finns inget hopp om en bättre framtid.
Det glöms ofta bort i trygghetsdebatten att ju mer man försöker kontrollera något, desto mer fastnar man i omöjliga detaljer. Resultatet blir en konstant känsla av man tappat kontrollen som endast kan lösas genom ytterligare resurser och lag. Det är vad som händer när politiker glömmer bort att de själva skapat problemet och försöker lösa konsekvenserna utan att se pudelns kärna.
