En döv man blev inte diskriminerad i processen med att rekrytera en receptionist till den av Stockholms läns landsting drivna Tolkcentralen, enligt en ny dom från Arbetsdomstolen.
Det har inte funnits några skäliga åtgärder för tillgänglighet som gjort det möjligt för mannen att utföra den väsentliga arbetsuppgift som bemanning av taltelefonen utgjort.
Stockholms läns landsting utlyste under 2017 en tjänst som receptionist vid Tolkcentralen för ett vikariat på åtta månader. Tolkcentralens verksamhet går ut på att förmedla teckenspråkstolkning till personer med döv- och dövblindhet samt skrivtolkning och tolkning med tecken till personer med grav hörselskada eller vuxendövhet. Beställning av tolk kan göras via personligt besök, via tal-, text- och bildtelefoni, genom e-post, genom fax eller genom landstingets webbaserade datasystem Tolkportalen – och det är något som utnyttjas av både döva och hörande.
Tvistlösning enligt kommande AB 25 och ABPU 25
Utkasten till nya standardavtal har väckt stort intresse, inte minst förslaget om att införa ett nytt kapitel 11 – och den så kallade tvistetrappan. Ambitionen att stävja processande är beundransvärd, men frågan är vilken rättslig verkan regleringen kommer att få. Kan tvistetrappan utgöra rättegångshinder, vad gäller i skiljeförfaranden och kan flerstegsklausulen få någon annan rättsverkan? Giorgio Leopardi ger sin analys, liksom tips till den som avser att upprätta entreprenadavtal med standardavtalen som bas.
Kallades inte till intervju
En man som är döv sökte vikariatet hos landstinget, men kallades aldrig till intervju. Landstinget hade i annonsen ställt upp ett krav på att den sökande skulle behärska ”alla former av telefontekniker”, inklusive att använda taltelefon.
Unionen har tagit strid för mannen, och stämt landstinget i Arbetsdomstolen, AD, där man krävt 100 000 kronor i diskrimineringsersättning. Fackförbundet har gjort gällande att mannen har utsatts för direkt eller indirekt diskriminering, alternativt bristande tillgänglighet hos landstinget. Mannen har som sagt inte kallats till intervju – och när han hört av sig och frågat varför har verksamhetschefen hänvisat till att ensamarbete förekommer i receptionen och att man då måste klara av taltelefon.
Sämre kvalifikationer
Enligt Unionen har landstinget inte vidtagit sådana skäliga åtgärder för tillgänglighet som behövts för att mannen ska komma i en jämförbar situation med personer som saknar hans funktionsnedsättning. Att ställa upp krav på att behärska taltelefoni gör också att alla döva sökande utesluts. Den person som erbjöds anställningen har samtidgt haft sämre kvalifikationer än mannen.
Landstinget har sammanfattningsvis gjort gällande att mannen inte har befunnit sig i en jämförbar situation med sökande och att han inte har utsatts för direkt diskriminering. Kravet på att behärska taltelefon har samtidigt haft ett berättigat syfte, nämligen att ”på ett effektivt sätt skulle kunna fullgöra sitt uppdrag att ta emot tolkbeställningar och bistå med tolkuppdrag” – och inte kunnat uppnås på något annat sätt. Det har inte heller funnits några skäliga åtgärder som skulle ha försatt mannen i en jämförbar situation med de sökande som kallades till intervju.
AD går nu på landstingets linje och avslår Unionens talan.
Det framgår att merparten av beställningarna i receptionen har skett via e-post, men att ett mycket stort antal beställningar också skedde via taltelefon. Just talfelefon är också den kanal som vårdgivare varit hänvisade till vid akuta beställningar – något som också kom in dagligen. Det framgår också att arbetet med taltelefonen var det mest betungande, tog stor tid i anspråk och att ärendena ofta var brådskande – och det har enligt AD utgjort en av de väsentligaste arbetsuppgifterna i receptionen. Enligt AD 2012 nr 51 kan en person som på grund av funktionsnedsättning inte kan utföra de väsentligaste arbetsuppgifterna inte anses vara i en sådan jämförbar situation som en diskriminering förutsätter.
Inte kunnat arbeta med taltelefon
Med hänsyn till detta och till den befintliga bemanningen – som bland annat innefattade en hörselskadad person – anser AD också att landstinget har behövt anställa någon som kunde ta emot beställningar via taltelefon. Mannen har på grund av sin funktionsnedsättning inte kunnat arbeta med taltelefonsamtal och har därför inte befunnit sig i en jämförbar situation med en person som kunnat detta. Mannen har i och med detta inte utsatts för en direkt diskriminering.
Arbetsbelastningen i receptionen har varit hög och det har enligt AD inte varit skäligt att schemalägga verksamheten så att mannen undantagits från att bemanna taltelefonen – eller att ”dubbelbemanna” tjänsten. De tekniska hjälpmedlen i form av förmedlingstjänsterna har inte heller kunnat ersätta det direkta besvarandet av taltelefonsamtalen. Sammanfattningsvis drar AD slutsatsen att det har saknats skäliga åtgärder för tillgänglighet som kunnat vidtas av landstinget för att försätta mannen i en jämförbar situation. Mannen har med andra ord inte diskriminerats genom bristande tillgänglighet.
Kravet på att sökanden skulle behärska taltelefoni har enligt AD också varit nödvändigt och lämpligt för att uppnå det berättigade syftet att effektivt fullgöra uppdraget att ta emot tolkbeställningar och bistå med tolkuppdrag. Landstinget har därmed inte heller gjort sig skyldigt till indirekt diskriminering av mannen.
AD finner alltså att mannen inte har diskriminerats och avslår därför nu talan. Unionen åläggs att ersätta landstingets rättegångskostnader med drygt 200 000 kronor. (Blendow Lexnova)
