Lånet hade beviljats med hjälp av en så kallad elektronisk underskrift med motsvarande funktion som ett BankID. Men kvinnan som stod som låntagare hävdade att det var någon annan som tecknat lånet i hennes namn. Hon hade också kontaktat sin bank och hon hade polisanmält händelsen.
Kreditgivaren stämde kvinnan och krävde henne på drygt 35 000 kronor för det förfallna lånet.
Utan hennes samtycke
Tingsrätten konstaterade att kvinnans elektroniska signatur hade använts för att ta upp lånet, men att det troligen var någon annan som hade avtalat om lånet i hennes namn utan hennes samtycke.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ändrade tingsrättens dom och förpliktade kvinnan att betala det yrkade beloppet eftersom hon inte kunnat göra sannolikt att underskriften var förfalskad.
Kan vara äkta
Högsta domstolen går nu hovrättens linje. Enligt HD måste bedömningen göras i två steg eftersom underskriften till skillnad från en fysisk underskrift kan vara äkta utan att ha gjorts av innehavaren.
I första hand måste långivaren kunna visa att den tekniska lösning som har använts uppfyller de tekniska kraven. Kan detta visas ligger det i det här fallet på låntagaren att göra ”åtminstone antagligt” att underskriften skett obehörigen, annars är avtalet bindande.
HD instämmer med hovrätten när det gäller att kvinnan inte har nått upp till denna nivå och att hon därför ska anses som låntagare.