Realism och samhällsengagemang är det som brukar sägas känneteckna svensk deckarlittertur – men det stämmer sällan. Det visar en ny avhandling av Karl Berglund, doktor i litteratursociologi vid Uppsala Universitet, som Sveriges Radios Kulturnytt rapporterar om.
När det gäller att svenska deckare skulle vara mer samhällskritiska och politiskt medvetna än deckare i andra länder visar avhandlingen att det inte håller. De enda författarna som får ett gott betyg på det området är Maj Sjöwall och Per Wahlöö.
Långa ”författartack”
Deckarförfattarna tycks också ha en svaghet för långa listor med ”författartack” för att visa vilken seriös research de har gjort och visa hur verklighetstrogen deras berättelse är.
Karl Berglund säger till Kulturnytt att det nog handlar om att läsaren ska känna sig ”väldigt nyttig” och därmed lätta sitt samvete för att man läser något bara för att låta sig roas men att det också ger deckarna en högre status.
Det ”snaskiga” passar bra
Han är också kritisk mot deckare som gör anspråk på att skildra ”samhällets skuggsidor”. Han menar att författarna lyfter fram ”det allra värsta, det som är snaskigt” för att det ”passar väldigt bra i deckargenren”.
En genre som bygger på ”väldigt mycket ondska och galna seriemördare och blodstinna ritualer” för att skriva ”spännande och uppseendeväckande deckare”.
Diskbänksrealism och ryska maffian
Det är alltså lite si och så med realismen enligt Berglund. Han menar att det mest handlar om ”diskbänksrealism” i huvudpersonernas privatliv och inte om realistisk brottslighet eller polisarbete.
Huvudpersonerna är dessutom oftast heterosexuella medelklassvenskar medan skurkarna utgörs av ryska eller jugoslaviska maffian.
