DEBATT – av Oliver Larsson, jurist advokatbyrån Choice.
Den 1 augusti 2019 beslutade regeringen att utlämna en ukrainsk medborgare till sitt hemland där han var misstänkt för förberedelse till rån. Till stöd för sitt beslut lade regeringen bland annat ett avgörande från Högsta domstolen. Av Högsta domstolens avgörande framgick att det inte fanns något hinder mot utlämnande av mannen på grund av misstanken om förberedelse till rån.
Utlämnandet verkställdes därför i slutet av augusti och mannen har sedan dess suttit frihetsberövad i Ukraina.
Under tiden mannen befann sig i Sverige ansökte han om asyl. Grunden för ansökan var att han inte skulle få rätt till en rättvis rättegång och att han skulle utsättas för tortyrliknande behandling i häkte och fängelse om han återvände till Ukraina. Samma grunder anfördes i processen om utlämnande.
Högsta domstolen fann att förhållandena i Ukraina ingav betänkligheter när det gällde rättsväsendet, men ansåg samtidigt det saknades tillräckligt stöd i utredningen för att en utlämning av den ukrainske mannen skulle vara oförenlig med artikel 3 eller 6 i Europakonventionen.
Regeringen delade Högsta domstolens bedömning.
Kruxet med Högsta domstolens och regeringens bedömning är att migrationsdomstolen kom till motsatt slutsats inom ramen för asylprocessen. Fyra dagar efter att utlämningen av mannen verkställts meddelade migrationsdomstolen dom och ansåg att tillgänglig landinformation gav tillräckligt stöd för att häktes- och fängelseförhållandena i Ukraina var sådana att det fanns en reell risk för omänsklig och förnedrande behandling vid ett återvändande.
Enligt migrationsdomstolen, som är expertorgan på området, har regeringen alltså utlämnat en person till ett land där han sannolikt riskerar tortyrliknande behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen. Det är allvarligt i sig och går inte att få ogjort.
Hade situationen kunnat undvikas? Troligtvis inte. Den nuvarande lagstiftningen tillåter nämligen att utlänningar utlämnas till annan stat för att lagföras trots att utlänningen ansökt om asyl i Sverige, jfr 12 kap. 8 a § tredje stycket utlänningslagen (2005:716). Det har ansetts att risken för illabehandling i den mottagande staten beaktas tillräckligt i lagarna om utlämning. Så kanske det är, men det förhindrar inte att två olika instanser kommer till olika bedömningar på det sätt som har skett i den ukrainske mannens fall.
Parallella prövningar av en persons skyddsbehov är inte bra. Det nuvarande systemet saknar garantier för att liknande situationer som den som drabbat mannen inte händer igen. Det är inte tillräckligt att Migrationsverket tillåts yttra sig inom ramen för utlämnandeprocessen när det samtidigt pågår en prövning av asylansökan i överinstans. Migrationsverkets bedömningar är inte alltid rätt och ett rimligt förfarande vore därför att även samordna processen med relevant migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen. Om inte annat får det anses ligga inom ramen för Riksåklagarens utredningsskyldighet att inhämta yttrande från den instans som vid tillfället för prövningen av utlämnandefrågan handlägger asylärendet.
Sammanfattningsvis har bristen på samordning mellan de svenska myndigheterna lett till att regeringen beslutat om utlämning av en person till en stat där denne löper en reell risk att utsättas för kränkande illabehandling i strid med Europakonventionen. Beslutet går inte att få ogjort, men däremot kan man minska risken för att det händer igen.
