DEBATT – av Bengt Olof Dike, fd nämndeman för Moderaterna och politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar
Kritiken mot nämndemannasystemet i våra domstolar har som väntat tagit ny fart efter den skandalösa domen i Solna tingsrätt, där två C-märkta nämndemäns motiveringar för att fria en för misshandel instämd person saknade både sans och relevans.
Nu har såväl professorn i civilrätt och Svenska Dagbladets juridiska expert, Mårten Schultz, som Dagens Juridiks chefredaktör, Stefan Wahlberg i radioekots lördagsintervju (10/3) ifrågasatt systemet – låt vara att den sistnämnde gjorde det i försiktiga ordalag.
Tidigare har som bekant Advokatsamfundets förre ordförande, Bengt Ivarsson, i TV-Aktuellt (7/3) totalt underkänt det, dock utan att kunna presentera något alternativ.
Men den som tycker att ett hus måste rivas av en eller annan anledning bör som bekant presentera ritningarna till ett nytt som är mycket bättre – i synnerhet om det utdömda huset trots allt är tämligen välfungerande och varmt att vistas i på vintern.
Dessutom måste rivningsentusiasterna kunna lägga fram bevis för att de är de enda som är skickade att kunna sköta och vårda huset. Kan de det? Med andra ord detta: är juristerna ofelbara?
Om svaret är ja på den frågan återstår att förklara varför så många domar i tingsrätterna ändras av hovrätterna, vilket är fallet? Hur en i underrätten fälld person kan frias i nästa rättsinstans och vice versa?
I sällsynta fall kan sedan Högsta Domstolens jurister göra en tredje ändring av domen. Märk väl då att det i de allra flesta fall av ändringar handlar om totalt enhälliga tingsrättsdomar där alltså juristernas juridiska kunskapsportfölj bildlikt har stått på golvet bakom i varje fall ordförandens stol och pulpet.
Av detta kan vi lära – inte minst de som en gång för alla vill skjuta det historiska nämndemannasystemet i sank – att lagfarna jurister alls inte är ofelbara. De senaste decenniernas tidningsartiklar om uppmärksammade och starkt kritiserade domar gäller heller inte påstådda felsteg av nämndemännen men väl juristernas bedömningar.
Stefan Wahlbergs erinran om lekmannanärvaron i praktisk taget hela den demokratiska västerländska civilisationens länder är dessutom – kanske utan att det var hans avsikt i ovannämnda radioprogram – en varning till vårt land, att det inte bör skilja ut sig från denna civilisation. Det vore nämligen både dumt och oklokt.
Det sunda förnuftet som Wahlberg korrekt kallar nämndemannasystemet – alltså det som också skall spegla den allmänna rättskänslan – måste faktiskt ha sin rättmätiga plats i domstolarna, inte minst som det finns luckor i juristutbildningen och att dess kvalitet knappast har blivit bättre genom åren.
Observera här att en ”vanlig” jur.kand-examen är fullt tillräcklig för att inneha en domarstol i Högsta Domstolen, det vill säga att få sätta titeln ”justitieråd” på sitt visitkort.
Några få övertramp av enskilda nämndemän får inte resultera i att ett i dess helhet historiskt och allmänt accepterat domarsystem kastas ut och till förmån för något som inte finns ens i huvudet på dagens juristkritiker.
Det måste också betraktas som helt uteslutet att domstolarna i framtiden bara skulle bestå av jurister. Veterligen står nämligen dess bättre inget politiskt parti bakom en sådan tanke, även om det bland dem finns enskilda riksdagsledamöter som diskvalificerar nämndemannasystemet så snart någon lekman i en domstol har trampat snett.
Vad som kan krävas är dock att de politiska partierna vid utseendet av nämndemän är ytterst noggranna och bara stannar för personer med gott omdöme, rättskänsla (om den nu går att gradera), klok framtoning och livserfarenhet.
Inte sällan kritiseras det faktum att genomsnittsåldern på nämndemännen är hög. Men det ligger i sakens och uppdragets natur att det krävs just livserfarenhet för att vara nämndeman och ”sätta sig till doms” över andra.
Jag har personligen sett exempel från en stor tingsrätt i Östergötland, där en nyutnämnd ung nämndeman från ett politiskt ungdomsförbund (Moderata ungdomsförbundet) gjorde bort sig och som ledde till att han blev offentligt åthutad av lagmannen och domstolschefen, vilken drog en lättnadens suck när han därefter valde att ta både sin Mats och sitt MUF ur skolan.
Men jag har även sett hur en mångårig nämndeman – som också var utsedd av Moderaterna och tidigare hade varit riksdagsman – togs ur tjänst av domstolens chef, sedan jag som journalist efter hårt grävande lyckats avslöja att denne, som hade förtroendeuppdrag i kommunen och kyrkan, tagit ut ersättningar för förlorad arbetsförtjänst utan att ha styrkt förlusten och att dubbla reseersättningar plockats ut.
Han var förstås olämplig som nämndeman och blev genast uppkallad till domstolschefen som satte punkt för vederbörandes många år som lekmannadomare.
Det var inte svårt i praktiken, eftersom knappt ett år av mandattiden återstod och han då inte blev inkallad mer till tjänstgöring.
I dag är inkallelsen digitaliserad och slumpmässig. Men att göra sig av med en direkt olämplig nämndeman måste förstås vara möjligt och snabbt om så krävs.
Sedan är det en annan fråga att mitt journalistiska avslöjande personligen kostade mig mycket, som jag inte skall gå på här. Makthavare i politiska partier (som ju utser nämndemännen) kan ju som bekant reagera på olika sätt, när skandaler avslöjas i medierna. I det här fallet har de reagerat ända upp på partiledningsnivån.
