”Dags att införa modellagens behörighetsprövning inom skiljemannarätten”

ANALYS/DEBATT – av Finn Madsen, juris doktor h.c, advokat, partner, Advokatfirman Vinge

Högsta domstolen har slagit fast att bedömningen av om en skiljenämnd eller domstol är behörig att ta ställning till ett anspråk när det förekommer skiljeklausul ska göras på grundval av vad käranden påstår om sin rätt. Om käranden gör gällande att anspråket är en följd av ett rättsförhållande som omfattas av skiljeklausul är  skiljenämnd och inte domstol behörig att pröva anspråket på den åberopade grunden (NJA 2008 s. 463 och 2012 s. 183). Detta har Högsta domstolen kallat påståendedoktrinen.

Påståendedoktrinen regerar dock inte ensamt. Högsta domstolen har bland annat i rättsfallet NJA 2007 s. 475 gett uttryck för vad som kallats anknytningsdoktrinen. Enligt denna är det tillräckligt med ett direkt samband mellan vad som påstås och det rättsförhållande som omfattas av skiljeklausul för att skiljenämnd ska bli behörig. 

HD har emellertid i efterhand inskränkt prejudikatverkan av NJA 2007 s. 475 genom att i NJA 2010 s. 734 uttala att samband, inte utom i vissa särskilda fall och under mycket speciella förhållanden, är tillräckligt för att göra skiljeavtalet tillämpligt.  Detta har sin bakgrund i lagens bestämmelse om att skiljeavtal om framtida tvister enbart kan träffas med avseende på ett rättsförhållande som är angivet i skiljeavtalet.

Påståendedoktrinen kan sägas bygga på en snäv definition av vad som utgör ett rättsförhållande.

Skiljeförfarandeutredningen som gjort en översyn av lagen om skiljeförfarande (SOU 2015:37) granskade påståendedoktrinen. Utredningen noterade att det inte framkom att det fanns någon motsvarighet till denna internationellt inom skiljemannarätten och att den tillagts något varierande innehåll i olika sammanhang. Utredningen menade dock att kvarstående frågetecken kunde lösas genom rättstillämpningen.

ICC:s skiljedomskommitté delade i sitt remissvar en bedömning av Swedish Arbitration Association, SAA att det, trots rättsfallen från Högsta domstolen, analysen av dessa i betänkandet och uttalanden i doktrin, alltjämt råder oklarhet om påståendedoktrinens närmare innebörd. I linje med ICC:s skiljedomskommittés strävan att göra lagen transparent och förutsebar även för utländska parter, ombud och skiljemän, delade kommittén SAA:s bedömning att en kodifiering av påståendedoktrinen bör införas i den nya lagen.

Enligt min uppfattning är det dock ingen bra tanke att lagfästa doktrinen. Anledningen till detta är bland annat det följande:

1. Utredningen har inte utrett om en sådan lagändring är önskvärd eller hur lagregeln, om den nu ska införas, ska utformas. Utformningen av en eventuell lagreglering blir inte okomplicerad och riskerar att försena lagstiftningsarbetet och övriga välkomna ändringar. 
2. Den diskussion om rättsfallen som ICC och SAA hänvisar till visar att det i högsta grad alltjämt är oklart hur påståendedoktrinen ska tillämpas. Att doktrinen lagfästes innebär inte att oklarheterna försvinner.
3. Som utredningen antyder finns ingen motsvarighet till påståendedoktrinen utomlands och den är svårförståelig för utländska jurister. Påståendedoktrinen har sin rot i domstolsjuridiken och avsedd att avgöra om en domstol är behörig att pröva ett anspråk.  Den passar dåligt för att avgöra om parter ska anses ha avtalat att en mellan parterna uppkommen tvist faller under ett skiljeavtal.
4. Påståendedoktrinen innebär att de rättsfakta som åberopas till stöd för anspråket ska accepteras. Om samma rättsfaktum är av betydelse såväl vid behörighetsprövningen som för att avgöra målet materiellt kan en skiljenämnd bli behörig att avgöra ett mål även om det i den materiella delen visar sig att rättsfaktumet inte förelåg. Detta är inte förenligt med hur behörighetsprövningen normalt går till internationellt.
5. Påståendedoktrinen innebär vidare en restriktiv tolkning av vad som är ett rättsförhållande som omfattas av skiljeavtal. New York-konventionen från 1958, som Sverige åtagit sig att följa anger att skiljeavtal ska respekteras rörande ”rättsförhållande, vare sig kontraktsrättsligt eller ej.” Påståendedoktrinens restriktiva tolkning av rekvisitet ”rättsförhållande” kan vara oförenligt med konventionen. I Uncitrals modellag har rekvisitet samma lydelse som i konventionen.

Den ändring som istället borde ske är att införa ordningen i modellagen. Denna anger att en skiljenämnd ska ta ställning till sin behörighet ”either as a preliminary question or in an award on the merits.”((Article 16 (3((1)).

Detta innebär att en skiljenämnd inte ska utgå från att behörighet föreligger på sätt som sker genom påståendedoktrinen. Vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta kan behörighetsprövningen anstå till dess att målet genomgåtts i sak. Därigenom undanröjs grunden för påståendedoktrinen.  

Dessutom bör rekvisitet ”rättsförhållande” bringas i överensstämmelse med  modellagen och New York-konventionen så att det framgår att också icke kontraktsrättsliga rättsförhållanden kan omfattas av skiljeklausul. Dessa ändringar bör kunna införas utan ytterligare beredning av ärendet med hänsyn till den rikedom av förarbeten och kommentarer som finns till dessa regelverk.

Ändringarna skulle anpassa skiljemannarätten när det gäller behörighetsprövningen till vad som är normalt förekommande utomlands.