REPLIK/DEBATT – av Patrick Reslow (M) – jur.kand och riksdagsledamot i justitieutskottet
Peter Althin och Dick Sundevall jämför i sin replik på Dagens Juridik 19/9 ett system med kronvittnen med tortyr. Uttalandet är ganska magstarkt, men tanken är rimligen som så många andra gånger med dessa herrar att väcka uppmärksamhet. Argumentationen håller däremot inte.
Låt mig börja med att klargöra vad det är som jag och mitt parti faktiskt diskuterar. En arbetsgrupp inom Nya Moderaterna har som ett av många förslag i kampen mot brottsligheten föreslagit en utredning om ett möjligt kronvittnessystem i Sverige. Förslaget ska diskuteras på vår arbetsstämma under hösten. Varken jag eller mitt parti har skrivit något om att plagiera systemen i exempelvis Danmark eller USA. Vi vill däremot lära av hur deras system fungerar – om de fungerar.
Kronvittnen är, som jag skrev i mitt förra inlägg, inte en oproblematisk idé. Precis som med var och en som ska förhöras i en domstol föreligger det risk att vederbörande ljuger eller väljer att undanhålla delar av sanningen. Och precis som i alla situationer när så sker kan det få förödande konsekvenser för de åtalade. Dessa aspekter måste beaktas vid utformningen av nya regler.
Althin och Sundevall menar för egen del att det bara finns två sätt att utforma ett kronvittnessystem, antingen undanhåller åklagaren bevisning eller så ges åklagaren rätt att styra påföljden. Utan att ägna debattörernas förslag allt för djupa överväganden föreställer jag mig att en nogsam utredare bör kunna bredda paletten av alternativ ytterligare något. Grunden i förslaget bör vara att en gärningsman kan få en viss reduktion av sitt straff om han eller hon bidrar till att utreda vissa former av brottslighet, under förutsättning att reduktionen inte skulle uppfattas som stötande eller förringar något väsentligt motstående intresse.
Debattörerna argumenterar att Sverige bör ta efter exemplet från de många länder som inte använder kronvittnen. Jag menar att Sverige bör ta på sig ledartröjan i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. Erfarenheterna från exempelvis kriminaliseringen av köp av sexuell tjänst visar att det inte är fel att ha en unik och kraftfull lagstiftning – det kan både sända en betydelsefull signal till omvärlden och begränsa den gränsöverskridande brottslighetens intresse för ett land.
Det kanske mest dystra i Althin och Sundevalls retoriska övning är att man tycks tappa bort brottsoffren i sina resonemang. Näringsidkarna vars verksamheter stoppas av våld och hotelser. De oskyldiga som hamnar mitt emellan rivaliserande grupperingars stridigheter. Människor och livsöden som förändras och förloras i svallvågorna av den grova organiserade brottsligheten.
Jag menar i vart fall att förslaget tål att utredas och diskuteras. Det är betydligt mer konstruktivt än att som Althin och Sundevall blunda för bristerna i det system de själva ser som det mest förträffliga.
