DEBATT – av advokat Mats Björkenfeldt
Sveriges Högsta domstol kan i teorin tvingas att ta ställning till dels om de gärningar Julian Assange anklagas för att ha begått är brott enligt svensk rätt, dels om denne kan utlämnas till USA, där Assange riskerar – om inte dödsstraff så i vart fall livstids fängelse – för att genom Wikileaks ha röjt påstådda försvarshemligheter.
Justitierådet Stefan Lindskog, ordförande på avdelning i Högsta domstolen, höll den 3 april, i Assanges hemland, ett tal där han gav ”en auktoritativ syn på Assangeaffären”. Talet kan komma att uppfattas som ett slags förhandsbesked om HD:s syn på saken och ge Assange vatten på sin kvarn när han påstår att Sverige inte är en rättsstat att lita på, framförallt då det har visat sig att svenska ambassaden i Australien sponsrat Lindskogs framträdande.
I Australien är många förbluffade över justitierådets framträdande då domare i anglosaxiska länder av princip inte uttalar sig i frågor som kan komma att ställas i rättssalen.
Nu har Lindskog låtit publicera sitt tal i Financial Review den 28 mars, och hans budskap är följande:
Till frågan om Assange riskerar att bli utlämnad från Sverige till USA, påpekar Lindskog bland annat att om Assanges eventuellt begångna brott i USA är brott i Sverige är diskutabelt. Och vad som är hemligt där, är ”sannolikt inte hemligt i Sverige”. Därtill behöver inte en fiende till USA, vara en fiende till Sverige. Frågan är vad som här är relevant enligt svensk rätt?
Vidare beträffande det svenska källskyddet: Enligt svensk rätt är det inte, med vissa undantag, straffbart att överlämna hemlig information till media. Undantag gäller för bland annat militära hemligheter. Frågan är om källskyddet gäller vid utlämning till annat land?
Ja, troligen, om det gäller företagshemligheter, påpekar Lindskog. Begäran om utlämning ska då nekas, även om ett sådant ”läckage” är brottsligt i Sverige. Källskyddet tar över. Men vad gäller beträffande utländska försvarshemligheter? Är källskyddsundantaget tillämpligt inte bara på svenska hemligheter, utan också på utländska, i fråga om utlämning till annan stat?
Ytterligare frågor är om “läckaget” sker till ”fienden” om informationen sprids till hela världen, och är handlandet ”rent militärt” eller bör det ses som politiskt?
Andra frågor kan också ställas. Men Lindskog stannar där för andras överväganden.
Han övergår sedan till vilka principer som ska beaktas, och påpekar vikten av att staterna sinsemellan hjälps åt att bekämpa brottslighet över gränserna. Ett sådant samarbete kräver att man litar på auktoriteter i andra jurisdiktioner, vilket är känsligt.
Som praktiserande jurist lärde sig Lindskog att misstro organisationer, inklusive stater. Man ska inte förutse att stater alltid är goda, påpekar han. Presumtionen är motsatsen. Så, om en utländsk auktoritet vill något, ska man vara på sin vakt. Varför? Inte för att en annan stat behöver vara mera suspekt än din egen men när en stat agerar utanför sina egna gränser är presumtionen att den ska sköta sig själv (”mind its own business”).
Lindskogs uppfattning är att detta ska gälla när fråga är om brott som inte riktar sig mot individer. Om en stat påstår sig ha blivit kränkt (offended) och därför begär utlämning av den påstådda förövaren, ska den staten inte få hjälp. Denna princip har bäring på svensk rätt, inklusive avtalet mellan Sverige och USA, varav framgår att utlämning inte ska beviljas när de påstådda brotten är av militär eller politisk natur.
Lindskog avslutar med att ge Assange den trösten, att i en framtid kommer inte den senare att bli förknippad med sin kamp att undfly den svenska lagen. Utan han lär bli ihågkommen som den som offentliggjorde hemlig information till nytta för mänskligheten. Det kan inte vara ett brott att offentliggöra brott begångna av en stat, är justitierådets slutsats.
Självfallet kan man inte bli upprörd över innehållet i Lindskogs tal. Tvärtom. Men problemet är att talet hålls av ett justitieråd i Sveriges Högsta domstol – en domare som genom detta framträdande blir jävig och inte kan medverka om den högsta domstolen får anledning att ta ställning till en eventuell utlämning av Julian Assange från Sverige till USA. Och vad de övriga femton justitieråden tycker vet vi inget om.
I ”God domarsed. Om etik och ansvarstagande”[1] anges bland annat ”att en domare vid utövande av bland annat sin yttrandefrihet måste uppföra sig på ett sätt som är förenligt med den respekt och värdighet som krävs för att upprätthålla erforderlig opartiskhet och oberoende hos rättsväsendet och den dömande verksamheten…En domare kan ge uttryck för sina åsikter genom till exempel bloggande och föredrag inom juridiska områden. Kan det finnas etiska problem förknippade med detta? Utgångspunkten är att yttrandefriheten är en grundlagsskyddad rättighet. Det kan också konstateras att det givetvis kan vara av värde när personer som har expertkunskaper i juridiska frågor och beträffande den dömande verksamheten deltar i den rättspolitiska debatten. Detta kan bidra till att förmedla en saklig och korrekt bild av domstolarnas verksamhet. Vid utövande av yttrandefriheten bör en domare dock ha frågan om förtroendet för domstolarna i åtanke… Vidare bör en domare vara medveten om att uttryckande av en specifik uppfattning, under vissa omständigheter, kan ge upphov till en jävsproblematik.”
Frågan är varför Lindskog håller detta tal och varför svenska staten genom sin ambassad sponsrar det? Kan det vara för att få Assange inse att han inte har något att frukta om han frivilligt överlämnar sig till den svenska rättsapparaten? Ett slags PR-resa down under! Enligt uppgift har dock talet fått motsatt effekt på Assange!
På fråga från en reporter från Svenska Dagbladet uppger ordföranden i Högsta domstolen, Marianne Lundius, att Lindskogs ”medverkan kan påverka bilden av det svenska rättssystemet… Det är väldigt viktigt att det finns ett förtroende för domstolen”.
