Den personliga integriteten har satts på piedestal. Men inte för att skydda medborgaren från statens vakande öga och öra utan för att skydda enskilda som kränks av andra i personliga vendettor, av svartsjuka eller på grund av perversa lidelser.
I regeringskansliet pågår diskussioner på statssekreterarnivå om utformning av ett förbud mot ”kränkande fotografering”. Frågan har varit en vända hos partiledarna för att få in folkpartiet i fållan och troligen antar regeringen en lagrådsremiss någon av de närmaste torsdagarna. I sin lovvärda strävan att kriminalisera kränkande fotograferingar kommer den sannolikt att gå för långt. Något undantag från förbudet är inte tänkt för fotograferingar som görs med syfte att de ska publiceras i grundlagsskyddade medier. Visserligen skulle en fotografering för sådana syften även utan ett undantag kunna bedömas som ”försvarlig”. Men kruxet är att det vet man många gånger först när bilden är tagen och ibland först när den publicerats.
Integriteten förtjänar en plats på piedestalen. Det är en självklarhet att samhället ska ställa upp regler för hur enskilda får behandla enskilda inte bara när det handlar om fysiskt våld. Subtila kränkningar som går ut över någons ära eller privatliv kan vara nog så smärtsamma.
Men på piedestalen finns också rätten att anskaffa uppgifter som en del av yttrandefriheten. Denna anskaffarfrihet har gränser när det gäller såväl vad som får anskaffas som framför allt sättet det sker på. Knäckfrågan är hur smygfotograferingar på toaletter och i sängkammare ska kunna beivras utan att det naggar anskaffarfriheten i kanten och därmed yttrandefriheten.
Det finns alternativ till den modell regeringen vekar ha låst sig vid. Genom att låta förbudet att med hjälp av tekniska hjälpmedel avlyssna samtal där man själv inte är närvarande, buggning, omfatta även upptagning av bilder skulle merparten av de exempel som används som argument för att något måste göras kunna beivras. Det skulle inte drabba traditionella och vedertagna sätt att samla information ty avlyssning med riggade mikrofoner och kameror är ingen journalistisk metod och bör aldrig bli det. Dagens frihet att anskaffa uppgifter skulle inte begränsas av en utvidgning av brottsbalkens bestämmelse i 4 kap. 9a §.
Om alternativet överhuvudtaget övervägts så har det i vart fall inte satt några spår i den offentliga debatten. Undertecknad tycks förbli en ensamma ropande röst i öknen.
Alliansen får dessvärre hjälp att slå proppen ur tunnan.
Jag och Anders R. Olsson är överens om att det förslag som presenterades i en departementsskrivelse för drygt ett år sedan (Ds 2011:1) går för långt. Det har även regeringen insett och aviserat en mer begränsad regel. Men det finns som sagts skäl att misstänka att även ett modifierat förslag innebär ett oproportionerligt ingrepp i anskaffarfriheten.
Utöver frågan om ett förbud för själva fotograferingen diskuteras också en kriminalisering av spridningen av integritetskränkande uppgifter om enskilda. Så gott som uteslutande har de exempel som lyfts fram i den offentliga debatten handlat om bilder som skildrar intima situationer.
De som pläderar för ett spridningsförbud har i vart fall hittills inte presenterats något övertygande underlag för att klassa detta som ett stort samhällsproblem. Därmed inte sagt att problemet inte existerar. Men frågan är var det existerar och därmed var åtgärderna ska sättas in.
Den spridning av kränkande bilder och uppgifter som förekommer sprids många gånger via internet i form av e-brev och på webbplatser. Ibland också via mobiltelefoner.
Men här gäller det att inte låta känslorna springa i väg med förnuftet genom att inte se skillnaden mellan spridning, publicering, som sker i grundlagsskyddade medier och utanför.
Dessvärre hamnar Anders R. Olsson i fel badtunna (där för övrigt undertecknad själv också tog ett snabbdopp för några år sedan). Anders R. skriver* att han vill införa ett integritetsbrott i den brottskatalog som anger vilka handlingar som utgör ett brott när de begås i grundlagsskyddade medier. Om ett 19:e brott som förbjuder kränkningar av den personliga integriteten inte införs kan smygfotograferingar som fallet med mannen som fotograferade sin före detta sambo i sängen med sin nya sambo inte beivras menar han. Inte heller mannen som riggade upp en kamera på damtoaletten skulle kunna beivras enligt Anders R.
Det är fel. För det första verkar Anders R slå ihop själva fotograferingen med spridningen. Brottskatalogen tar bara fasta på spridningen och är blind för hur uppgifterna skaffats fram. Men därtill kommer att fotografier från de nämnda exemplen inte har publicerats i något grundlagsskyddat medium, t.ex. en webbplats med utgivningsbevis. Spridningen i den mån den överhuvudtaget förekommit har istället tagit andra vägar och skulle kunna beivras om brottet enbart införs i brottsbalken. Det var också vad en majoritet i Yttrandefrihetskommittén kom fram till när kommittén avvisade ett vagt och brett förslag till bestämmelsen om kränkningar av privat- och familjelivet i grundlagarna.
En genomgång av Pressens opinionsnämnds fällningar för kränkningar av privatlivets helgd visar att merparten av de utkast till bestämmelse som diskuterats med något enstaka undantag sannolikt inte skulle lett till fällande domar i ett tryckfrihetsmål. De pressetiska reglerna rymmer ett ”integritetsbrott” och PO/PON är påtagligt strängare än domstolarna. Därmed inte sagt att de två sätten är likvärdiga men de syftar bägge till att ge den enskilde upprättelse och sätta en nivå för framtida publiceringar.
Enligt Anders R. Olsson finns också anledning att införa ett brott inom det grundlagsskyddade området för att parera och föregripa det han betraktar som ofrånkomligt, nämligen att Sverige kommer att fällas i Europadomstolen.
Risken finns kanske men är det verkligen ”uppenbart” att vi skulle fällas i något av de exempel han ger? Och framför allt fallen har inträffat utanför tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde.
Sverige står inte naket när det gäller skyddet för enskildas handlingar mot enskilda. Det finns fotograferingar som mycket väl skulle kunna fällas för att de utgör ofredande och det finns fall av spridning av bilder som utgör förtal. Dessa bestämmelser ska inte töjas och tillämpas hur som helst men de finns där precis som en rad sekretessregler för att värna den personliga integriteten. Kompletteras de med ett begränsat fotoförbud enligt ovan och ett spridningsbrott i brottsbalken av integritetskränkande uppgifter finns absolut ingen anledning att vara nervös.
Det är heller inte så att domstolen vid en ev. fällning skulle kräva Sverige att inför regler liknande de som finns i t.ex. Tyskland. Det är vi själva som har att dra slutsatserna av en fällande dom och överväga vad vi behöver göra. Så gjorde vi när Sverige fälldes för brott mot artikel 6 i Europakonventionen om allas rätt till en rättvis rättegång (fallet Holm). Utseendet av jury i tryck- och yttrandefrihetsmål sker trots domen i dag på samma sätt som före domen men med den skillnaden att en stram och sund jävsprövning av jurymännen införts.
Det blir ibland lite tröttande att höra argumentet att vi måste än det ena och än det andra antigen av rädsla eller av hänsyn till vad Europadomstolen kan tänkas komma fram till. Frågan om Sveriges förhållande till de konventioner vi anslutit oss till och därmed vilka förpliktelser det ställer på oss är visserligen inte enkel. Har man anslutit sig till en konvention gäller det att ha bestämmelser som säkrar de rättigheter som anges i konventionen. Det gäller såväl artikel 8 om skydd för privat- och familjelivet som artikel 10 om rätten till yttrandefrihet. För övrigt bör noteras att artikel 8 främst syftar till att skydda den enskilde från ingripanden och intrång från staten.
När det gäller artikel 10 har Sverige i dag ett starkt skydd. Frågan är om vi har en tillräckligt hög skyddsnivån när det gäller att freda privat- och familjelivet enligt artikel 8?
Skyddet mot kränkande fotograferingar behöver stärkas och ett spridningsbrott utanför det grundlagsskyddade området införas. Men det måste ske med varsamhet och inte gå för långt. Tappar lagstiftaren proportionerna, vilket är lätt hänt när åsiktspendeln svänger kraftigt, kan Sverige istället riskera en fällning i Europadomstolen för brott mot artikel 10. Något som Tyskland nyligen fick känna av i den s.k. Caroline II-domen.
När vi diskuterar hur vi ska öka skyddet för den personliga integriteten ska vi låta oss styras av hur vi själva vill ha det. Utgå från vår rättsuppfattning och våra traditioner. Inte kasta in handduken i förväg genom att spola ut barnet med badvattnet.
Sätt tillbaka proppen i tunnan.
Nils Funcke
* Läs Anders R Olssons inlägg här och här.
