Ljuset kommer från öster denna höst. Det sade Jan Axel Nordlander, tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem och ambassadör för mänskliga rättigheter, när vi möttes under ett panelsamtal inför Uppsalas juridikstudenter i onsdags. Tillsammans med honom i panelen var folkrättsprofessor Inger Österdahl vid Uppsala universitet, och Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt vid Försvarshögskolan.
Själv var jag där för att moderera deras samtal om hur man bygger demokrati – och specifikt hur man bygger demokratier i Nordafrika efter den arabiska våren.
Den första, övergripande frågan är betydligt enklare att förhålla sig till än den andra; Man kan lämna verkligheten på marken och konstruera ideala konstitutioner, rättighetskataloger och institutioner. Inger Österdahl återvände exempelvis ett antal gånger till vikten av demokratiska konstitutioner i de arabiska länder som gjort sig av med sina diktatorer.
Men även när det gäller verkligheten på marken i Nordafrika kan en svensk folkrättsprofessor tillåta sig att drömma lite: Ove Bring talade om att Afrikanska unionen måste ta ansvar för demokratibygget i Nordafrika, vilket är att fästa stort hopp vid en organisation som för två år sedan leddes av Libyens Muammar Khaddafi, och som har stater som Kongo, Nigeria, Sudan och Zimbabwe – kort sagt några av världens värsta förbrytarregimer – bland sina medlemmar.
Hur går då demokratibygge till i länder med starka islamistiska rörelser? På den frågan svarade Jan Axel Nordlander att ”det är inte konstigare än att vi har kristdemokrater i Europa”, och fick medhåll av Inger Österdahl.
Det är ett vågat påstående.
Amerikanska PEW Research Center genomför sedan 2001 omfattande opinionsundersökningar världen över. Projektet, som leds av amerikanska före detta utrikesministern och statsvetenskapsprofessorn Madeleine Albright, kunde förra året konstatera följande om den folkliga opinionen i Egypten:
82 procent av egyptierna vill att straffet för otrohet ska vara stening.
77 procent vill se spöstraff och amputationer som straff för brott som stöld och rån.
84 procent vill ha dödsstraff för dem som konverterar från Islam.
54 procent vill ha könssegregerade arbetsplatser.
54 procent anser att självmordsbombningar kan vara befogade.
Det är åsikter som inte omedelbart för tankarna till europeiska kristdemokrater.
PEW:s undersökning säger något om virket i nybygget efter revolten i Egypten: Muslimska brödraskapet har visserligen mattat av hatretoriken något när man blivit bärare av den egyptiska revolutionen. Men om man tillämpar samma demokratibegrepp där som vi gör här finner man en solid och inflytelserik antidemokratisk opinion. Rasismen, främst i form av antisemitism, kvinnoförtrycket och stödet för kroppsbestraffning inom rättssystemet, påminner om att landet har en lång väg att vandra mot demokrati. Optimisterna pekar på det turkiska exemplet, men som Inger Österdahl konstaterade – den turkiska demokratin är inte mycket till förebild.
I Tunisien vann islamistpartiet Ennahda de första fria valen efter diktaturens fall. I Libyen gjorde övergångsledaren Mustafa Abdel Jalil i slutet av oktober klart att sharia blir utgångspunkt för ny lagstiftning. Och i Egypten har Muslimska brödraskapet trätt fram som revolutionens segrare.
Vad kan man hoppas på för konstitutioner där?
Paulina Neuding är jurist och chefredaktör för samhällsmagasinet Neo.
Bild: Andreas Strandberg
