Två holländska företag som överklagat nationella avgöranden och vars ärenden vilandeförklarats i inväntande av förhandsavgörande från EU-domstolen vinner inget bifall för sina ståndpunkter. I förhandsavgörandet behandlades tre olika frågor.
Först skulle domstolen utreda huruvida kategorierna ”individuella transportmedel”, ”måltider och drycker”, ”affärsgåva” och ”andra gåvor”, ”bostäder” samt ”avkopplingsaktiviteter för personalen” skulle anses som tillräckligt avgränsade kategorier för att uppfylla kravet i sjätte mervärdesskattedirektivet och således medge rätt till inskränkningar i avdragsrätten. Domstolen finner med hänsyn till aktuell praxis så vara fallet och konstaterar således att artikel 11.4 och 17.6 i sjätte mervärdesskattedirektivet inte utgör hinder för den nationella tillämpningen.
Den andra frågan i avgörandet behandlade huruvida sådan nationell lagstiftning som medförde begränsningar i avdragsrätten för mervärdesskatt beträffande avgränsade kategorier, och som tillkommit före direktivets ikraftträdande, skulle tillåtas med hänsyn till artiklarna 6.2, 17.2 och 17.6 i sjätte mervärdesskattedirektivet.
Domstolen finner i denna fråga att sådana bestämmelser, som medför att avdrag för mervärdesskatt inte medges med hela beloppet, utan endast i proportion till användningen av densamma för rörelsen, ska tillåtas, under förutsättning att reglerna varit gällande före sjätte mervärdesskattedirektivets ikraftträdande.
I målet behandlades även tredjehandsfrågan om artikel 17.6 i sjätte mervärdesskattedirektivet skulle tolkas så att nationella regler om befintliga undantag från avdragssystemet inte fick ändras i fall där ändringen i princip är avsedd att begränsa undantagets räckvidd.
Domstolen konstaterar att den aktuella artikeln inte utesluter att ändringar i avdragsrätten görs, även om dessa i ett enskilt fall och för ett enskilt beskattningsår leder till oförmånliga konsekvenser på grund av bestämmelsens schablonmässiga karaktär.
Isak Bellman
isak.bellman@dagensjuridik.se
