Jag har stor respekt för Mårten Schultz. Jag delar inte alltid hans åsikter och ibland anser jag att han har fel i sak men han utgör onekligen ett både friskt och konstruktivt inslag i kategorin jurister som vill synas och höras och vara en aktiv del i den rättsliga debatten. Och i det avseendet är ju media väldigt bra att ha.
Hur det förhåller sig med de anonyma professorer som han väljer att citera anonymt i sin artikel kan jag givetvis inte veta. Men jag brukar ha respekt för både människor och kunskap. Därför är det egentligen svårt att bemöta dem (alltså de anonyma professorerna) med samma svepande generaliseringar som artikelns rubrik (”journalister är ett pack”) ger uttryck för. Bara för att visa hur illa det låter när vetenskapsmän väljer att förhålla sig så onyanserat till sin omvärld, så är det dock intressant att vända på hela diskussionen.
Antag, högst hypotesiskt och enbart för retorikens skull, att jag påstod att ”jurister är ett pack”. Antag att jag, precis enligt en av de anonyma professorernas inställning, skulle vägra att ha med jurister att göra eftersom ”det inte finns någon som helst anledning att gratis hjälpa vare sig en advokat, domare eller rättsvetenskapsman att tjäna pengar”. Antag att mitt motiv för detta skulle vara att ”det finns risker men inga fördelar eftersom jurister bara är ett pack”. Med största sannolikhet hade jag blivit utskrattad.
Jag har ägnat över tjugo år av mitt liv åt att producera TV och skriva artiklar och kolumner om mestadels lag och rätt. Oftast har det, som med alla journalistik, blivit hyfsat rätt. Andra gånger är jag inte sämre än att jag villigt medger att det har blivit pannkaka av alltihop. Jag har till exempel öppet och i Sveriges största dagstidning, oförbehållsamt, bett om ursäkt för att jag helt okritiskt sprang i juristernas (!) förljugna fortspår när det gällde den ursprungliga rättsliga hanteringen av fallet Catrine da Costa. Bara för att ta ett exempel.
Jag har också varit chefredaktör för mediebranschtidningen Resumé och skriver idag kolumner i Tidningsutgivarnas tidning Medievärlden. Där ägnar jag mig, inte utan viss förtjusning och ibland med livet som insats, åt massiv kritik mot mitt eget skrå. Men jag försöker alltid att göra det nyanserat och med konkreta fall eller företeelser som utgångspunkt. Journalister förtjänar nämligen ofta kritik. Men den måste vara just nyanserad och konkret.
En sak har jag dock lärt mig under dessa år. Det finns stora likheter mellan journalistik och juridik (i det avseendet vågar jag schablonisera). Båda utgör viktiga samhällsinstitutioner och i den mest grundläggande meningen handlar det om två fundament för vårt demokratiska statsskick. Inom båda skråna finns dessutom en stark uppfattning, inte bara om att just det egna fundamentet är det viktigaste, utan också om att utomstående saknar förmåga att förstå sig på vare sig dess själ eller funktioner. I det sista avseendet är därför varken Mårten Schultz eller hans anonyma professorer några undantag. Inte jag själv heller för den delen.
Viss journalistik är bedrövlig – osaklig, alltför förenklad och, för att använda ett slitet journalistuttryck; ”vinklad”. Jag har dock läst mängder med juridiska utredningar, beslut och domar som har varit fullkomligt uppåt väggarna fel. Detta gäller långt ifrån bara straff- och processrätten som ju oftast står i fokus med sina bevisvärderings- och rättssäkerhetsfrågor. Den som har läst till exempel Håkan Strömbergs dräpande skildring tillika mästerverket ”Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform” förstår vad jag menar.
Ingen juridik, ingen författning vare sig det handlar om grundlagar eller regeringens förordningar, tillämpas på det sätt som det var tänkt i teorin. I praktiken tenderar även våra tyngsta edsvurna domare att bli väldigt, och enligt min uppfattning alltför, pragmatiska i sin tillämpning.
Jag är den förste att medge att journalistiken dras med samma problem. Och faktum från min egen erfarenhet från bägge fundamenten kvarstår: Det ser ungefär likadant ut i båda lägren. Jag har, som vittne ska tilläggas, blivit förhörd inför domstol vid ett antal tillfällen. Mina vittnesmål har aldrig återgivits korrekt men det har oftast blivit hyfsat bra och fyllt sitt syfte – om än ”förvrängt, översimplifierat och slarvigt” för att nu använda Mårten Schultz epitet (eller om det är en av de anonyma professorernas. Det är lite oklart i Schultz artikel). Samma sak gäller vid de tillfällen då jag (gratis) har medverkat i akademiska eller vetenskapliga sammanhang.
Orsaken är enkel: Det är människor som sitter bakom tangentborden. Det gäller inom juridiken såväl som inom journalistiken. Vi har alla vara överordnade syften, vår egen dramaturgi och inte minst vår egen försörjning att tänka på. Och detta kan ibland få förödande konsekvenser. Oftast fungerar dock världen ganska bra ändå och det sammanhållande kitt som brukar göra att den fungerar ännu något bättre handlar oftast om respekt och förståelse. För människor, journalister och jurister.
Avslutningsvis vill jag relatera till ett våldtäktsmål som jag skrev om för några år sedan. När jag begärde ut domen så valde hovrättspresidenten att hemligstämpla i stort sett hundra procent av domskälen. När jag påpekade att det var långt ifrån så som offentlighetsprincipen och insynen hos domstolarna är tänkta att fungera så fick jag ett svar som låg helt i linje med Mårten Schultz anonyma professors: Det här var väl ingenting att ”slå upp” i tidningen när så många inblandade människor mådde så dåligt.
Lyckligtvis hade åklagarmyndigheten en större respekt för att det är just så som det ska fungera – att det är precis det som är både mitt jobb och min rättighet: att kunna få underlag för att förklara för mina en och en halv miljoner läsare varför domstolarna dömer som de gör. Det är nämligen mina läsare som ytterst ger domarna sitt förtroende att få sätta sig till doms över andra människor och för övrigt också betalar deras löner.
Stefan Wahlberg
TV-producent och kolumnist i bland annat Metro
Läs också
”Journalister besvarar kritik med tystnad”
”Det är vår skyldighet att förenkla”
”Journalister är ett pack!”
Domare: ”Journalister är inte våra fiender”
Kommentera artikeln
