Varför har vi nämndemän i svenska domstolar? Politiker och andra motiverar nämndemännen, oftast inte alls, men ibland med väldigt vaga argument om ”folkligt inflytande” eller ”lokalkännedom”. Sådana motiveringar förenas sällan eller aldrig med några belägg för att nämndemännen faktiskt – i verkligheten – bidrar med vare sig inflytande eller lokalkännedom. Juristerna är mer kallsinniga. Ofta tycks jurister vid domstolarna anse att nämndemännen kan sitta med i brottmålen eftersom de överlag inte gör så stor skada, och om de gör det så kan man i allmänhet rätta till det i hovrätten och dessutom är det trevligt med sällskap.
Det är sällan man hör några brinnande försvar för nämndemännen från personer som faktiskt vet vad som sker bakom överläggningens stängda dörr. Men i botten av den heta diskussionen om nämndemännens vara eller inte vara som följde efter Arboga-rättegångens skandalösa utvecklingar ligger en för rättsstaten fundamental fråga: Vilka människor skall samhället låta döma sina medmänniskor?
Här presenterar jag ett antal argument mot nämndemannainstitutet. Grundfrågan, även om inte alla argumenten anses hållbara, är denna: Gör nämndemannainstitutet i brottmålen mer nytta än skada? Om inte, så borde det avskaffas.
1: Institutet med lekmannadomare bygger på en arrogant och föråldrad syn på juridiken. Varför har vi inte lekmannakirurger, lekmannafysiker eller lekmannafilosofiprofessorer? För att det kräver kompetens. Juridiskt beslutsfattande kräver också kompetens. Det kräver kunskaper, specialistkunskaper. Att sitta i domstol i ett brottmål handlar inte om att titta, riktigt noga, på den tilltalade och sedan med sitt sunda förnuft komma fram till om hon ”gjort det” eller inte. Det handlar om att applicera ofta tekniskt svårförståeliga regler och begrepp på verkliga situationer. Fråga vem som helst vad ett ”åberopande” är, vad nödreglerna innebär, hur dagsböter räknas ut, vad compensatio lucri cum damno betyder. Det behövs kunskaper.
2: Juridiskt beslutsfattande handlar inte om social ingenjörskonst eller att uttrycka folkliga värderingar. Det handlar om att applicera förutsebara normer på nya fall utifrån de värderingar som ligger nedlagda i rättssystemet i sin helhet. Det är ofta svårt. Det kräver insyn i rättssystemet i sin helhet. Det kräver också utbildning, omdöme och integritet. Det kräver erfarenhet.
3: Kan någon ge ett gott exempel på när lekmannadomarna faktiskt gjort nytta för utgången av ett mål? Det finns ett flertal exempel på motsatsen, när lekmannadomare velat fälla personer som sedan friats och som i en rättsstat borde ha friats. Här finns det förstås ett argument som tilltalar vissa av lekmannadomarnas försvarare: Fler personer borde fällas, även om det finns tvivel. Den inställningen är oförenlig med en rättsstat.
4: Ett argument, sammanhängandes med de ovanstående och som kan uppfattas som elitistiskt bland dem som talar om ”juridikalisering” som ett hot: Jurister fostras i rättssäkerhetsideal och förutsebarhetstanken under sin utbildning på ett sätt som få andra gör. Betydelsen av ”hellre fria än fälla” framstår som större för jurister än andra. Rättssäkerhetsvärderingarna ligger ofta djupt hos jurister och tenderar att få betydligt större vikt i avvägningar mot andra värderingar än hos gemene man. En sådan intellektuell och moralisk fostran är viktig för en god domare.
5: Nämndemannainstitutet bygger på en tanke om att jurister, eller i alla fall juristdomare, är avvikande från folket i övrigt. Men bortsett från den juridiska kompetensen så är jurister som folk är mest. Vi röstar, skaffar barn, blir förälskade, somnar framför teven, granskas av myndigheter, blir sjuka och ibland arbetslösa. Vad mer specifikt är det som gör att juristen till skillnad från politikern antas vara diskvalificerad från att representera ”vanligt folk”? Det var länge sedan domarna adlades. Dagens jurister har väldigt olika bakgrund och värderingar. Jurister och domare är också en del av folket.
6: Det är ett försvinnande fåtal fall där lekmannadomarna i praktiken har någon betydelse alls för den sakliga utgången av ett mål. I praktiken är det alltså främst som en symbol som vi har lekmän i domstolarna. Är det rimligt? Är det värt pengarna?
7: Jurister får ofta inte vara nämndemän. Kompetensen gör att vi diskrimineras från uppdraget. Är det acceptabelt att vi hindras från att utföra ett uppdrag för att vi är skickliga? Varför skall jag diskrimineras från att vara nämndeman bara för att jag har en utbildning? Hur är det förenligt med tanken bakom regeringsformen att domare, liksom andra i statlig tjänst, skall utses efter sakliga grunder (förtjänst och skicklighet)?
8: Om det nu är så att det är väldigt viktigt med lekmän i domstolarna – varför har vi då inte bara lekmän i domstolarna? Varför inte införa folkdomstolar på riktigt? Det har prövats i andra länder. Med obehagliga resultat, i och för sig, men om man nu menar att en djupare förståelse av juridiken skall underkastas det folkliga inflytandet så är det kanske resultat som är acceptabla för att åstadkomma ett verkligt folkligt inflytande över även domstolarna. Tycker någon verkligen det?
9: Många jurister, särskilt domare, vittnar om att de media uppradade historierna om rasistiska nämndemän, läckande nämndemän, omdömeslösa nämndemän och till och med kriminella nämndemän underminerar respekten för domstolarna. Det bidrar till en oro, framför allt hos den som åtalats för ett brott och som kan straffas vid fällande dom. Det är en oro som rättsordningen måste ta på största allvar. I rätten till en rättvis rättegång, som skyddas av Europakonventionens art. 6, ligger inte bara ett krav på att materiell rättvisa skall åstadkommas. En rättvis rättegång fordrar också att rättvisa ser ut att bli gjord. Domarens omdöme skall inte kunna ifrågasättas.
10: Nämndemannainstitutet innebär i praktiken att vissa skeenden och överväganden som borde ske öppet i praktiken sker i det fördolda. Det är till exempelvis vanligt förekommande att för det fall en nämndeman har en avvikande mening så är det i praktiken inte nämndemannen som skriver ner denna mening, utan en jurist (t.ex. en juristdomare eller en notarie). Det är olämpligt att domar på ett sådant sätt kan ge en missvisande bild av vad som verkligen har skett.
11: Ett argument för nämndemännen är att de tillför sunt förnuft och lokalkännedom. Finns det empiriskt stöd för att så verkligen sker? Och viktigare: Om domstolen behöver tillföras kunskaper i någon form skall det ske öppet, i en förhandling, där uppgifterna kan bemötas. Det skall inte ske inom ramen för den hemliga överläggningen.
12: Det viktigaste argumentet mot nämndemannainstitutet är emellertid detta: I en rättsstat krävs det en funktionsfördelning och en maktfördelning mellan de offentliga institutionerna. Domstolarna skall vara oavhängiga de strömningar som råder för stunden och skall, idealt, stå för en balanserad och neutral granskning utifrån av folkvalda i förväg och förutsebart nedlagda regler och principer. Däremot skall de folkvalda inte påverka på annat sätt än genom de i förväg formulerade normerna. I en sådan rättsstat skall politiker inte sitta i domstolarna.
