I slutet av år 2006 förmedlade TV-programmet Efterlyst ett tips till de utredare som var involverade i det s.k. Pernilla-mordet, dvs. utredningen kring mordet på 30-åriga Pernilla Hellgren i Falun år 2000. Tipset avsåg identiteten på en möjlig gärningsman. Tipsaren hade tagit del av signalementet på den misstänkte förövaren i nämnda fall och denne var helt säker på vem det stämde in på. Den genom tipset utpekade gärningsmannen visade sig för ett par veckor sedan vara den 42-årige Anders Eklund vars bil skymtar på bilder tagna av cyklande 10-åriga Engla ett par minuter före hennes försvinnande. Denne Eklund är för närvarande häktad såsom på sannolika skäl misstänkt inte bara för mordet på Pernilla utan även för mordet på Engla i Stjärnsund. Eklund valde att erkänna båda gärningarna i samband med att han delgavs information om att hans DNA-profil hade matchats mot DNA-spår funna i Pernilla-fallet.
Det anmärkningsvärda vad avser den misstänkte Eklund är naturligtvis att denne – trots utpekandet i slutet av år 2006 – inte blev DNA-topsad i samband med att tipset bearbetades vid polisen. Den obehagligaste frågan av dem alla är naturligtvis spekulationen kring huruvida 10-åriga Engla kunde ha varit i livet om Eklund kunnat bindas till mordet på Pernilla redan för ett och ett halvt år sedan. Om han hade blivit DNA-topsad redan i samband med tipset hade ju Eklund av naturliga skäl inte kunnat ta sin bil och köra igenom Stjärnsund den där ödesdigra lördagen för ett par veckor sedan – och då hade Engla kommit hem till sin väntande mamma. Tanken är besvärande samtidigt som den förtjänar att diskuteras.
Eklund är sedan tidigare dömd för både våldsbrott samt brott med sexuella inslag. Han har dömts till fängelsestraff i flera fall – dock aldrig tidigare till ett enskilt straff om minst två års fängelse. Innan reglerna om användningen av DNA-analyser ändrades den 1 januari 2006 var kravet för att en person skulle hamna i det s.k. DNA-registret att denne blivit dömd till två års fängelse eller mer. Innan reglerna ändrades var DNA-registret således ett register över endast de grövst kriminella och dömda förövarna. Det är därför i sig inte så konstigt att Eklunds DNA-profil inte fanns att tillgå i DNA-registret i samband med Pernilla-utredningen eller senare. Numera är läget dock annorlunda. Idag hamnar alla personer som dömts till annan påföljd än böter eller som godkänt ett strafföreläggande om villkorlig dom i DNA-registret.
Att registret numera börjar bli omfattande samt även byggs ut successivt innebär således att allt fler kända gärningsmäns DNA-profiler finns lagrade. Målet är bl.a. att fler brott skall kunna lösas t.ex. genom möjligheten att korsjämföra DNA-registret med spårregistret över funna DNA-spår från okända förövare och på så sätt avgöra om en misstänkt som blir aktuell i en pågående förundersökning kanske begått ett eller flera brott som tidigare varit olösta. I min roll som förundersökningsledare har det därför blivit allt vanligare att jag under en pågående förundersökning, efter att en misstänkt DNA-topsats, får en ny träffrapport från Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) som visar att den nu misstänkte även kan bindas till tidigare ouppklarade brott där biologiska spår säkrats. I en träffrapport redovisar således SKL resultatet av en automatisk jämförelse mellan DNA-profiler i de tre aktuella registren, nämligen spårregistret, utredningsregistret och DNA-registret. Under en pågående förundersökning är det därför inte ovanligt att den utvidgas med nya brottsmisstankar som naturligtvis måste utredas.
Även möjligheterna att ta ett DNA-prov på någon har utvidgats. Numera är det möjligt att regelmässigt ta DNA-prov på den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa. Även den som inte är skäligen misstänkt (”annan”) kan bli föremål för DNA-topsning men då krävs synnerlig anledning att anta att ett prov är av betydelse för utredningen.
De nya reglerna om DNA-topsning hade redan trätt i kraft vid tidpunkten när tipset om Eklund kom till polisens kännedom. Han skulle således ha kunnat DNA-topsas redan år 2006 som skäligen misstänkt, men även som ”annan” för att föra utredningen vidare.
Frågan är då hur det kommer sig att tipset om Eklund inte föranledde en DNA-topsning för ett och ett halvt år sedan. Utan att på något sätt föregripa den utredning som tillsats för att utreda eventuellt tjänstefel kan dock konstateras att något helt klart har gått fel. Med största sannolikheten heter den felande länken den mänskliga faktorn. Oavsett hur man vrider och vänder på effektiviseringen av användningen av kriminaltekniska DNA-analyser så förutsätter trots allt hanteringen och bearbetningen av spår samt genomförandet av utredningsåtgärder en mänsklig faktor. Från det att ett spår säkras på brottsplatsen, förpackas, transporteras till laboratoriet, bearbetas, analyseras, dokumenteras, registrera, jämförs och värderas är människor inblandade. Den mänskliga faktorn är inget som kan effektiviseras bort – i alla fall inte i alla led. Den mänskliga faktorn är dessutom känd för att vara en svag länk i många sammanhang och svagheten består naturligtvis i att vi människor alltid kan begå misstag. Dessutom är människan inte i alla lägen rationell, vilket naturligtvis i sig kan föranleda att misstag begås. Inget datasystem i världen kan bygga bort denna aspekt. Kommunikationsmissar individer emellan sker dagligen. Vi måste därför finna metoder vilka i högsta möjliga utsträckning ser till att den mänskliga faktorns möjlighet att påverka resultatet minimeras. Men är det möjligt?
Politikerna tampas dagligen med att se till att rättskedjan, dvs. alla led från det att ett brott begåtts till att en domstol fäller sin dom, skall vara både så rättssäker men även så effektiv som möjligt. Utvidgningen av användningen av kriminaltekniska DNA-analyser kan ses som ett led i denna rättskedja som man satsat särskilt mycket på från politiskt håll. Men vad hjälper då det om individerna som skall tillämpa detta utvidgade system fortfarande begår misstag? Och tänk om allt fokus på teknisk bevisning faktiskt i slutändan innebär att de klassiska utredningsåtgärderna rationaliseras bort pga. den mänskliga faktorn? Det finns mycket att fundera på i dessa tider, men det som slår mig som mest allvarligt är om fokuseringen på DNA-tekniken blir alldeles för stor. Vi måste vänja oss vid att det faktiskt inte finns teknisk bevisning i alla fall och att avsaknaden av biologiska spår kan ha flera orsaker. En orsak kan vara att det faktiskt inte lämnats några tekniska spår på brottsplatsen, men en annan möjlig orsak kan också vara att gärningsmannen förstört de spår som funnits, t.ex. genom att elda upp brottsplatsen eller offret. I dessa fall måste vi falla tillbaka på de klassiska utredningsåtgärder som tillämpades före DNA-teknikens inmarsch på rättsscenen. För inte har vi väl glömt bort dem?
Hade slumpen velat annorlunda hade personen med den nya mobilkameran inte fotat Engla när hon kom cyklandes i Stjärnsund. Kanske hade han inte heller fotat den bil som kom körandes efter Engla. Ja, då hade Eklund med största sannolikhet kanske klarat sig undan från att bli identifierad – i alla fall i dagsläget. För det fall biologiska spår säkrats i Englas fall hade man visserligen kunnat koppla ihop denna gärning med Pernilla-fallet eftersom DNA-profilerna från den okände gärningsmannen hade överensstämt. Däremot hade kopplingen till just Eklund förutsatt att den mänskliga faktorn associerat brottet till det gamla obearbetade tipset från år 2006 – och när det kunde ha skett vet vi ju ingenting om. Kanske är slumpen trots allt den mänskliga faktorns bästa vän?
Vad avser den mänskliga faktorn kan det därför vara av vikt att komma ihåg att den är vansklig och att rättskedjan aldrig kommer att vara starkare än dess svagaste länk. Och den svagaste länken är och förblir den mänskliga faktorn, vilket fallet med Anders Eklund särskilt tydligt visat.
Johanna Björkman
