Nu går skam på torra land, tänkte jag när jag på försommaren läste i franska tidningar om den unga flicka som fick sitt äktenskap annulerat på grund av att hon saknat „tillförsäkrad egenskap“. Hon var inte oskuld trots att hon före bröllopet sagt att hon var det. Men detta handlade ju om Frankrike, något sadant skulle aldrig kunna hända i Sverige, eller?
Kort om fakta i det franska målet: En domare i första instansrätten har den 1 april 2008 (nej, det är inget aprilskämt) annullerat ett äktenskap ingånget den 8 juli 2006 mellan två franska medborgare i Lille, i norra Frankrike. Talan väcktes av maken, en 23 år gammal fransman som konverterat till islam och hans unga franska hustru, muslim även hon, medgav talan. Enligt paragraf 180 i den franska civillagen (Code Civil) kan ett äktenskap förklaras annullerat på talan av ena maken om den andre saknar en väsentlig egenskap („s’il y a erreur dans la personne, ou sur des qualitées essentielles de la personne“) och när mannen på bröllopsnatten upptäckte att hans brud inte var oskuld, trots att hon hade försäkrat att hon var det, blev han oerhört kränkt och besviken och väckte talan vid domstol för att få äktenskapet ogiltigförklarat. Vilket han också fick två år senare. Det hade sannolikt gått snabbare med en gemensam ansökan om äktenskapskillnad med tanke på att hans hustru medgivit talan, men vi kan bara spekulera i varför han (eller de) inte valde den lösningen liksom vilken typ av socialt tryck den unga kvinnan kan ha upplevt och som lett till att hon uttalat att hon var oskuld . Nu är detta inte slutet på historien eftersom den franska åklagaren överklagat domen sedan den franska justitieministern Rachida Dati, muslim även hon, instruerat honom att göra det. Enligt fransk lag är alla frågor som rör människors civilstånd, däribland äktenskaps ingående och upplösning, hänförliga till allmän ordning, och därmed åklagarens ansvarsområde.
När domen blev känd utlöste den en smärre mediastorm i Frankrike som gav eko även i internationella media. Juristexperter och andra tyckare förfasade sig över en, som man uppfattade, medeltida rättsskipning. Hur kunde en fransk civil domstol, år 2008, i domskälen skriva att eftersom bruden inte varit oskuld som hon sagt att hon var, så hade brudgummen rätt att få äktenskapet upplöst? Man frågade sig oroligt om utgången blivit densamma om parterna inte varit muslimer utan säg, katoliker eller protestanter. Eller om det varit bruden som väckt talan mot brudgummen och inte tvärtom…
Den aberopade paragrafen preciserar inte vad som menas med tillförsäkrad eller kärnegenskap utan det far bedömas från fall till fall, vilket domaren i Lille hade gjort. „Domen är en seger för fundamentalister och för de som ser på islam som en arkaisk religion som diskriminerar kvinnor“ menade Dounia Bouzar, antropolog och författare till flera böcker om muslimers integration i Europa. „Jag är övertygad om att domaren ville visa respekt för islam. Men resultatet blev en fundamentalistisk dom.“
Debatten i Frankrike lär fortsätta ett tag till, särskilt som målet skall avgöras av en instans till, trots att bada parterna är nöjda med utgangen, atminstone formellt sett. Men detta är ju Frankrike, tänkte jag när jag läste om saken, sadant sysslar vi ju inte med i Sverige.
Men så kom sommarens debatt om mödomshinneoperationer och omskärelser i den allmänna sjukvården i Sverige och Frankrike verkade inte så isolerat längre. Med vilken rätt, frågade sig en debattör jag läste, nekar vi flickor som vill få sin mödomshinna återställd att få ingreppet utfört i den allmänna sjukvården finansierat av skattemedel, medan vi samtidigt utför omskärelser av pojkar. Det kan ju inte vara på grund av kön så det maste ju vara av något annat, objektivt skäl. I båda fallen anförs religion och tradition som motiv.
Mångfald är positivt för alla samhällen och det är bra och önskvärt att bejaka olika kulturer och traditioner, det vinner alla på. Det är också civiliserat och positivt att respektera andras religiösa imperativ. Live and let live, som det heter. Så långt är jag med. Men när det sker pa bekostnad av viktiga rättsstatliga principer då reagerar jag. Respekten för mänskliga rättigheter och för allas lika värde måste upprätthallas även om en sådan hållning i vissa läger kan uppfattas som mindre politiskt korrekt.
Om vi tror på att pojkar och flickor har samma rättigheter och skyldigheter, tex rätt till kroppslig integritet måste vi våga försvara denna rättighet. Även när det blir knepigt och en och annan mumlar om intolerans eller något ännu värre.
Så när det gäller vad skattemedel skall användas till inom ramen för den allmänna sjukvården sa skulle jag önska att politiker och medborgare tar debatten nu. Vänta inte på experterna, konsultera dem gärna men till slut måste någon bestämma vad som skall prioriteras. Resurserna räcker inte till allt och då är det viktigt att man öppet visar vilka val som gjorts och på vilka grunder. Det är inget nytt eller konstigt med det.
Ta debatten, försvara det du tror på. Var stolt över det demokratiska arv som är ditt. Slåss för din övertygelse!
Ännu har jag inte sett något argument som övertygat mig om att det är rätt att utföra omskärelse på det allmännas bekostnad till skillnad från sa kallade mödomshinneoperationer. Kanske har jag missat något?
Elisabet Fura-Sandström
