Ett användande av cannabis är enligt svensk rätt att bedöma som narkotikabrott enligt narkotikastrafflagen. Hovrätten hade dock vid sin prövning att utgå från att bruket skett i Danmark.
Den danska straffrättsliga regleringen motsvarar den svenska narkotikastrafflagens uttryck ”innehav” snarare än ”bruk”. Dansk rätts inställning är att bruket som sådant inte straffrättsligt kan angripas men att det kan tjäna som bevis om en föregående eller samtidig ”besiddelse”, som är straffbar. ”Besiddelse” skulle i sin tur motsvara uttrycket ”innehav”.
Hovrätten går på den tilltalades uppgift att han på en fest i Köpenhamn intagit cannabis. Någon timme därefter har han påträffats i Malmö där han fick göra ett urinprov.
Den åtalade gärningen är därmed inte straffbar enligt dansk rätt, och något stöd i form av rättspraxis eller på annat sätt för åklagarens påstående att den danska rättsregeln har en annan innebörd har inte framkommit i målet. Hovrätten avslutar sitt resonemang med att den oklarhet som råder angående dansk rätts ställning i denna fråga bör räkna den tilltalade till godo.
